4Oceans hemsegling


Verkar som man hade det tufft när man skulle segla hem sin Pogo 40 från Frankrike. Här kommer bilder och en kort rapport från Madeleine Westin och Joachim Hägg:

Nu går då båtmässan mot sitt slut och vi lyckades. Men tappert kämpande killar som seglade upp båten den sista biten så kom den då till slut på plats. Men det var ingen lätt segling. Efter att det för ungefär två veckor sedan lämnade Dover hade den då tre man starka besättningen en till en början helt ok segling. Med friska till hårda vindar styrde de i stadiga 10 till 12 knop mot Kielkanalen. Ungefär halvägs till Kiel så la värmaren återigen av och snabbt försvann den där lilla värmen som så väl behövdes. I regn och rusk så blev det snabbt ganska jobbigt. Vår vän Johan Assarsson var på grund av kylan tvungen att mönsta av senare i Kiel. Han fick stora problem med en fot i vilken han inte fick upp värmen i.

Efter Kielkanalen visade väderprognoserna på att ett mycket djupt lågtryck skulle passera strax norr om Tyskland och bakom skulle vindarna öka ytterligare. I stadiga 16 till 19 m/s lämnade Joachim Hägg och Peter Hedqvist kanalen. Men jämna vågor, hårda vindar och utan värme var Stockholm tänkt att bli nästa stopp.

Här kommer Joachims egna ord!

Dark Wave’s coming

Med ständiga kontakter med Madde så fick vi veta att det skulle bli blåsigt men från rätt håll. Sträckan Kiel till Utklippan skulle bli successivt jobbigare men om vi hejade på lite extra skulle vi hinna före det riktigt dåliga vädret som skulle drabba södra Östersjön.

Första delen av sträckan var det motor men som senare stängdes av till förmån för ökande vindar. Full stor och genua och så bar det iväg. Vi visste att vi skulle vara tvungna att gippa vid Utklippan för att optimera spåret genom Kalmarsund och sjölä. Full fart upp mot Utklippan och vågorna och vinden började öka. Halvvägs ute på Hanöbukten fick vi riktigt bra fart i surfarna och Peter jagade ständigt fartrekordet som vid det här tillfället låg på 17,6 knop.

Vi ville helst ta gippen när det fortfarande var ljust men det mörknade snabbt och vi fick förbereda oss på en stagvändning med bara storseglet istället. Balansera ballasttankarna 50/50, rulla in genuan, förbereda backstagen och starta motorn för stöd om det inte gick att komma runt. Det blåste trots allt 34 knop ca 17 m/s vid tillfället.

Då var det dags… oj vad vågorna var höga! Det hade växt till sig och helt plötsligt kände man hur mycket det verkligen blåste. Vi hade enormt svårt att komma runt och det tog säkert ett par minuter för att tajma vågorna och vinden. Utan någon egentlig visuell referens blev detta en rejäl pärs men det gick. Nu ser man absolut ingenting, man ser inte vågorna men man känner dem och hör brottsjöarna som missar oss under en tid. Fartrekordet ryker i varje surf och vinden ökar till 39 knop.

Plötsligt skriker Peter att nu var det dags att hålla i sig för nu skulle något hända. Mycket riktigt, en rejäl våg kastade oss framåt/nedåt och loggen började flimra. Vid 23 knops fart så försvann vågen och vi föll fritt ned i mörkret. Det kändes som en evighet men så kom kvittot på posten. Vi störtdök rakt in i den nedre delen av framförvarande vågen och vi blev en ubåt. Innan båten började flyta upp igen så hade den dykt ned så pass långt att flera hundra liter kom in genom ruffluckan.

De som såg slutsekvensen i filmen Titanic när Di Caprio stod på akterräcket när Titanic slutligen bestämde sig för ett permanent dyk, kan nog förstå hur vi hade det. Jag och Peter lyckades hålla i oss och undvika att skada oss men vi trodde nog att det var slutet för både oss och båten.

Efter denna skräckupplevelse så höll vi kursen med 10-15 graders nogrannhet för att inte drabbas igen. Jag lyckades komma ned i ruffen för att se hur långt det var kvar till Kalmar, vår safe haven. Det var 46 sjömil kvar och vi fick inte försätta oss i samma situation igen och det var en bragd av Peter. Jag försåg honom med kaffe och kakor för att han inte skulle krokna.

Lustigt att vi inte tog upp att fartrekordet nu var rejält förbättrat men det var liksom inte läge för det. Under hela denna tid så fokuserade vi så hårt att vi hade inte tid att bli rädda. Vi var i ett slags nödläge där vi utsett oss själva som räddare av oss själva. Aldrig hade det varit så långt till Kalmar trots att vi hade en fantastisk fart.

Väl i Kalmar så tog tröttheten vid och balanssinnet kraschade och vi såg ut som vi varit på flaskan och pimplat. Då sa Peter att man ska inte segla i februari och jag hade svårt att inte hålla med honom.

Nu i efterhand förstår vi vilka påföljder en sådan händelse kan ha haft och vi hade haft turen att komma upp på rätt sätt, några grader fel i bouncbacken så skulle vi nog vara körda. Nu är vi hemma och kan pusta ut efter en riktigt trevlig seglats upp till Stockholm och Pampas Marina där ett målinriktat team av familjemedlemmar, varvsproffs och transportelit fanns samlat för att slutligen få båten till Allt för sjön.

Mäktigt!

Nu har den stått en vecka utanför mässan och intresset har varit enormt!

Vill du veta mer eller segla vår fina båt gå gärna in på

www.4oceans.se

2 Comments

  1. JJ Mar 10, 2008 Reply

    Men varför stod den utanför??

  2. RayTonic Mar 11, 2008 Reply

    Det var planerat sedan tidigare med Allt för sjön. Sedan är totalhöjden över fem meter vilket gjorde att den inte kunde komma in genom portarna, de var för små. Det handlade även om centimetrar för att den överhuvudtaget skulle kunna komma med transport till mässan. Annars hade vi varit tvungna att plocka av kölen vilket är en betydligt mer komplex historia.

    Hälsningar,

    Jocke/4Oceans

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.