Vad styr Svensk segling? | några svar

Jag vill börja med att tacka för kommentarer och visat intresse efter inledningen som egentligen inte kom fram till ett skvatt. Denna artikel är försenad pga. påsken samt en olycka. Tempot bibehålls genom att artikel nr 2 och 3 kommer idag. Jag fortsätter att behandla frågan från ett svindelperspektiv, alltså från höjadarperspektivet.

För att hålla dialogen öppen sammanfattar jag några frågor och efter den första artikeln. Det är många trådar att nysta i, och jag har börjat i en ände, det finns minst ett dussin. Det övergripande målet är att genom analys, frågor och diskussion plocka fram en kartbild eller verklighetsuppfattning som grund för konkret handling. Kanske är cricket en bättre liknelse än pingpong. Det viktigaste är dialogen. Den bästa kommentaren först:

1. Sorry, boring…

Huvudet på spiken, tråkighet dödar segling

På något sätt att detta målande för hela samtiden och frågeställningen. Hela organisations- och föreningssvängen är tråkig, när den inte leder någon vart. Att skriva eller läsa om detta är så tråkigt att klockorna stannar och närmast att idiotförklara sig själv. Egentligen är artikelserien därmed besvarad!

Beror bristande engagemang och frånvaro av kappseglare och rekryter på att organisationen kring seglingen har brister eller beror brister inom den administrativa seglingssporten engagemang på frånvarande seglare. Det är klassiska hönor och ägg.

2. Fråga: Varför seglar vi?

Svar: ”We´re only in it for the fun”.

Jag som trodde det framgått?

Det finns säkert 30 st olika hormoner och transmittorsubstanser som styr välbefinnande och livslust. Utan att fördjupa oss vidare i psykologins och neuropsykiatrins värld bör ändå frågan ställas; det är något ”kemsikt” som styr att just seglare prioriterar att göra saker som är stimulerande, vägvinnande, spännande, roliga och leder mot olika mål.

Att segla, idrotta och t.o.m. kappsegla gör vi för att det är lustfyllt, dessutom med en viss vinstchans. Den krassa verkligheten innebär att vi även arbetar, vilket i enskilda fall inte är lika lustfullt som kappsegling. Hjärnan gillar medgång och hatar att jobba mot omöjliga odds helt utan vinstchans. Att på sin fritid sitta i en styrelse och administrera frånvarande kappseglare är däremot inte förknippat med lust på samma direkta sätt, för att utrycka sig milt. ”Kapitalisering” av vårt välbefinnande är sannolikt den viktigaste orsaken till att vi lägger ner tid och pengar på en relativt kapital- och logistikintensiv sport, där vi bokstavligen kastar kapital och tid i sjön, efter kontorstid. Då har vi med rätta höga förväntningar på vår fritidssysselsättning. När vi arbetar är frågan mer komplex, och ofta omvänd. Åtminstone om vi ska tro Adam Smiths neoklassiska teori (Economic man), grunden för all nationalekonomisk teori. På vilket sätt kan jag tjäna så mycket som möjligt, så effektivt som möjligt, så att jag får maximal tid över att bränna krutet på segling!!!

Svaret på varför är sannolikt mer komplicerad än bara ”lust”. Vi är alla olika och varför vi gör något varierar för olika typer av individer och naturligtvis åldrar. En kompis frågade hur det kom sig att den ena lilltjejen (storasystern) åkte skridskor medans den andra (lillasystern) inte vill lära sig åka skridskor. Efter en stunds analyserande kom vi fram till att den av tjejerna som inte vill lära sig åka skridskor var mest tävlingsinriktad. Hon ville helt enkelt inte lära sig något hon inte kunde vara bäst på. Den andra tjejen hade inte bättre förutsättningar, men åkte av helt andra skäl, för att det var kul att göra något som alla andra kompisar gjorde. Vi har helt enkelt olika sätt att fungera för vad som är kul.

3. Fråga: Vad är behoven?

Svar: Behov är hopplösa och otacksamma och skiljer sig, men frågan är värd en egen artikel framgent. Här får vi hjälpas åt. För frågan är mycket central.

4. Fråga: Behövs fler kappseglare?

Svar: Nej, inte om de har tråkigt och presterar uselt, då kan de lika gärna ägna sig åt fotboll eller hockey

Min utgångspinkt är dock att vilken idrott du ägnar dig åt, eller vilken kappseglingsform du än ägnar dig åt, så är det roligt med en viss kritisk massa. Om det finns 100 som vill gå en kurs att arrangera kappseglingar kommer de 10 som går att ha mycket roligare än om det är två sökanden till 10 platser där de sökande har kursen som 3:e handsalternativ. Kort sagt, fler seglare, större konkurrens, mer kul. Att hänga på sig en medalj efter att ha kommit först i mål av tre båtar är kanske kul en gång, men i längden, och helt outvecklade. För de flesta är det roligare med utveckling.

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.