LYS | personliga noteringar från ett osäkert minne

Vissa människor har påverkat Svensk segling mer än andra. Men det är kanske inte förrän i efterhand man inser vilken insats de har gjort.

Nedan finns lite sköna minnesnoteringar från Gunnar Skogby, där han ser tillbaka på utvecklingen av LYS. Man märker att snacket gick på ungefär samma sätt då som nu, och att man hade ungefär samma problem med båtbyggare, klubbar och seglarförbund.

Vill man läsa ännu mer så finns också artikeln “30 år med LYS – Fritt ur minnet av Lars-Olof Norlin” här.

Stort tack till Patrik Ström som såg till att detta inlägg blev av:

Jag har med stort nöje följt debatten om SRS-kappsegling på Blur i trådarna ”Bilbyte i Huyndai Cup” och ”Varför seglar du SRS” Söker man på SRS på Blur kommer det upp 359 resultat och hela 802 resultat om man istället söker på LYS. Så det är väl ingen överdrift att konstatera att kappsegling mellan olika båttyper engagerar.

Jag var under många år både kompis och arbetskamrat med Gunnar Skogby, en av upphovsmännen och eldsjälarna till LYS-systemet (föregångare till SRS). Innan Gunnar – alldeles för tidigt – gick bort i cancer skrev han ner historien om hur LYS-systemet kom till. Det är en historia om hur de motarbetades av seglaretablissemanget och hur några envisa eldsjälar intresserade av segling, statistik och analys faktiskt kunde möjliggöra dagens kappsegling mellan olika båttyper på relativt lika villkor. Min reflexion är väl att det är ganska mycket lika nu som då, kappseglare med båtar som avsteg från standardbåten tyckte att de fick alldeles för högt LYS-tal även på 80-och 90-talet. Berättelsen är även kryddad med historien om när Pelle Pettersson hade anmält en för Gunnar okänd båttyp till Tjörn Runt och när Gunnar ringde till Pelle P fick han svaret ”det är bara en familjesegling med min dotter och svärson”. Det var först senare som Gunnar fick reda på att svärsonen var Paul Cayard. Två världsmästare i Starbåt i samma båt…

Gunnars kunskaper kom även väl till pass på jobbet. Vi var några kollegor – inklusive Gunnar – som i över 10 års tid anordnade ”Small Ships Race”, där LYS-talet blev lägre ju fler anställda från vårt företag vi var ombord. Som mest var vi omkring 25 båtar på startlinjen. Det var inte ovanligt med en Scampi med 10-12 gastar. Vi var 9 ombord på Dominant 95:an ”båthen” som jag och min fru seglade då. När vi senare bytte båt till en Arcona 355 utrustad med en tre-spridars racingrigg så ville inte Gunnar sätta det nya LYS-talet på vår nya båt eftersom han kände mig. Det fick en LYS-mätman från Stockholm göra istället. Det är ett fint exempel på Gunnars stora integritet och rättvisepatos.

Jag är säker på att Gunnar hade varit glad att hans historia publiceras på Blur. Samt att vi som någon gång har varit med på en LYS- eller SRS-kappsegling även tänker en stund på det enorma och uthålliga ideella arbete Gunnar och hans vänner la ner på detta. Mycket nöje!

Högt & fort /// Patrik Ström
http://x-382.blogspot.se/

LYS – personliga noteringar från ett osäkert minne

Hur det började
Redan på 40-talet publicerade Åke Janhem i de tidigare upplagorna av ”Fritidsbåten”, enkla studier av hur fort de då populäraste segelbåtarna – skärgårdskryssare, Drakar, Folkbåtar, R6:or, m fl – seglade i olika vindar. Förmodligen finns det ännu äldre material för den som har tillgång till de riktigt djupa arkiven. Själv funderade jag i liknande enkla och logiska banor under min uppväxt vid Mälaren. När jag senare fick tillgång till resultatlistor fördjupade jag mina studier och förvånades över hur illa mätetalen stämde med de seglade tiderna för olika båttyper. Decennier senare förstod jag sambanden bättre när jag vi i ISAFs empiriska handikapp-kommitte fick träffa Peter Johnson. Han gav oss sin bok ”Yacht Rating” i vilken han förklarar den eviga striden mellan konstruktörer av mätregler och konstruktörer av båtar. En strid som båtkonstruktörerna brukar vinna efter c:a tio år. Scandicap som kom på 70-talet var dock ”sönderritad” redan från början. Starbåten, konstruerad 1911, mätte c:a 4,80, Vegan c:a 5,80! Ännu ett bevis på svårigheten, för att inte säga omöjligheten, i att sammanfatta oerhört komplex aero- och hydro-dynamik i några enkla matematiska formler. Och ett tungt argument för empiriska respitsystem.

I slutet av 60-talet fick jag tillgång till de samlade resultatlistorna från Tjörn Runt och kunde göra mer systematiska studier av relationen mellan verkligt seglade tider för olika båttyper. Trevligt nog fann jag att relationen mellan de bästa båtarnas, av varje båttyp, prestanda var relativt konstant mellan åren. Däremot var det ganska stor spridning mellan de seglade tiderna inom varje båttyp. Även i de större klasserna var det ofta mer än en procents skillnad mellan ettan och tvåan i klassen. Likaså var oftast skillnaden mellan bästa båt och den en tredjedel ner på resultatlistan mer än fem procent. År 1970 fann jag en artikel på samma tema, det var Lars-Olof Norlin som publicerade den första LYS-tabellen (Lidingö Yard Stick) i På Kryss & Till Rors.

PK & TR publicerade artiklar 1973 och 1975 med mina studier av resultaten från Tjörn Runt. Jag kallade mina tal för TRYS-tal. Detta startade en diskussion, seglare emellan, om man inte borde överge mätregeln OSCR som användes bl a på Tjörn Runt. I en av artiklarna hade jag påpekat det orimliga i att t ex Sea-Cat skulle vara snabbare än både Ohlsson 22 och 606 (LYS-tal 0.92 resp 0.99 och 1.03). Diskussionen nådde GHSF:s dåvarande kanslichef, Per Wennersten, som hösten 1977 kontaktade mig och bad mig bilda en grupp för att utveckla tankarna vidare. Han berättade för mig att det fanns åtminstone en eldsjäl till i Göteborg med liknande tankar – Nisse Duner. Denne hade infört LYS-tal på flera av SS Frams seglingar redan år 1974.

Per bjöd in till ett mätmannamöte i december 1977 där en av punkterna var att försöka bilda en arbetsgrupp för att ta fram ett respitsystem grundat på empiriska studier av kappseglingsresultat. Många sade sig vara intresserade av att jobba vidare med detta och kallades därför till ett första ”konstituerande” möte, 26 januari 1978.

Av alla kallade var vi bara fyra som kom. Men Nisse visade sig vara den eldsjäl som Per förutsagt. Nisse började redan vid detta första möte tala om att vi behövde specificera båtarnas skrov och riggmått i detalj. Lars-Olofs LYS-tabell innehöll ju bara uppgift om huruvida båttypen var utrustad med spinnaker, genua/fock och propeller. Övriga deltagare var tveksamma till att försöka genomföra ett så gigantiskt arbete och när jag senare tog upp frågan med Lars-Olof bedömde han det vara en omöjlig uppgift. Detta tände Nisse, men det tog tolv år innan vi, 1989, fick publicera den första LYS-tabellen med detaljerade skrov och rigg-mått för de allra flesta av tabellens c:a 700 båttyper. Den nya tabellen blev nio sidor lång, mot tidigare tre eller fyra sidor – budgeten var hårt begränsad. En mycket underskattad gärning som bara en mycket uthållig och sann eldsjäl kan åstadkomma. Gärningens storhet har också visat sig i att det är ytterst få av alla dessa mått som behövt korrigeras senare. Efter några år rensades de båtar där vi saknade mått, ut ur tabellen.

Våren 1978 blev intensiv för den nystartade LYS-kommitten:
– LYS-tabellen behövde revideras
– mätetalen jämföras med Scandicap och IOR
– skulle vi försöka sätta LYS-tal även på one-off-båtar och båtar som modifierats från grundstandard?
– kontakt sökas med Lars-Olof Norlin för att finna lämpliga samarbetsformer.

Det var många frågor som behövde svar. Det intensiva arbetet gav resultat och i slutet av april hjälpte Per Wennersten oss med ett utskick till alla västkustens klubbar där vi publicerade den första LYS-tabellen för västkusten. Till stora delar var den en kopia på Lars-Olofs tabell, men den hade kompetterats med ett antal båtar som var vanliga hos oss.

I maj 1978 besökte Lars-Olof oss i Göteborg. Han berättade om hur han arbetade med LYS och gav oss många goda tips. Det stod dock klart att våra möjligheter att påverka hans LYS-tabell var mycket begränsade.

Tjörn Runt
Parallellt med dessa händelser bearbetade jag Stenungsunds segelsällskap för att försöka få dem att överge OSCR-regeln till förmån för LYS. När jag talade individuellt med styrelsens medlemmar sade sig alla vara för att införa LYS, men när frågan togs upp i grupp var de tveksamma. Motståndet minskade dock och när jag lyckats övertala den orädde tävlingsledaren, Leif Lundgren, var beslutet klart – LYS skulle införas till Tjörn Runt 1978. Detta var dock inte okontroversiellt, fredagskvällen innan TR startade ringde SSFs dåvarande generalsekreterare, Per Ulander, och förbjöd Leif att använda LYS. Leifs lakoniska svar var ”det struntar vi i!”.

LYS bestod provet väl. Rolf Magnusson segrade i sin nya Contrast 100 (senare 33), tvåa var Emil Sandberg i Smaragd. Innan seglingen framförde Rolf protester mot det alltför höga LYS-talet, men inte efter… Bland de tio första båtarna var åtta olika båttyper representerade. LYS-systemets belackare menade att Contrasten vunnit tack vare ett alltför lågt LYS-tal, 1,14. Mot detta påpekade vi att båten dels seglats väldigt väl av konstruktören själv, dels att Comfort 34, också med LYS-tal 1,14, som anfördes som jämförelse, mätte 8,0 enligt den Scandicap-regel som SSF rekommenderade. Enligt denna regel mätte Contrasten 7,2!

Övergången till LYS i TR 1978 innebar att så gott som samtliga klubbar på västkusten (dock ej GKSS!) gick över till LYS säsongen 1979. Detta ökade trycket på SSF att officiellt ”erkänna” LYS-systemet. Gunnar Tidner, ordförande i Fritidsbåtskommitten fick i uppdrag att bilda en central arbetsgrupp för att utveckla LYS-systemet och samordna Lars-Olofs arbete med vårt på västkusten. I mars 1980 träffades vi hemma hos Gunnar Tidner. Vi var tre, mycket laddade, representanter från västkusten som for upp med nattåget, Nisse Duner, Arne Pauli och jag själv. Vårt viktigaste mål var att få igenom de ändringar till 1980 års LYS-tabell som vi funnit motiverade efter omfattande analyser av kappseglingsresultat säsongerna 1978 och 1979. Lars-Olof hade tidigare visat sig ganska kallsinnig till våra ändringsförslag. Tidigt under mötet insåg Lars-Olof att vi arbetade seriöst och att vi hade ett omfattande material och tunga argument som backade upp våra ändringsönskemål. Han lämnade därför över ansvaret för LYS-systemets fortsatta utveckling till oss och önskade oss lycka till. Gunnar Tidner föreslog att vi slet tvisten kring namnet genom att kalla det för ”Leading Yard Stick”, något som vi på västkusten tyckte var ett salomoniskt sätt att lösa namndiskussionen.

Ryktet om det nya LYS-systemet spred sig snabbt över övriga Sverige och redan 1979 hade de flesta klubbar övergett OSCR eller Scandicap till förmån för LYS. Någon formell organisation fanns inte i de olika distrikten utan jag ”utsåg”, ad hoc, de som kontaktade mig till LYS-ansvariga i resp distrikt. Så småningom tog SSFs tekniska kommitte över ansvaret för LYS-systemet och organisationen har långsamt blivit alltmer etablerad, från att länge ha betraktats som ”något som katten burit in” bland SSFs högre koryfeer. Vi LYS-funktionärer hade länge svårt att överse med denna attityd. Ett bra exempel på händelser som gett oss detta intryck kan väl vara den anmälan vi mottog till Tjörn Runt i början av 80-talet. Det var en för oss ny och okänd båttyp så vi kontaktade ägaren för att få lite information. Det visade sig vara TKs dåvarande ordförande. Ingen fara sa han, den är ganska lik en Vega både i utseende och i prestanda. Båten var en J/24!

Ett liknande fall som var lättare att se på med lite humor var när Pelle Pettersson anmält en för oss okänd båttyp till Tjörn Runt. Jag kontaktade honom för att få mer information, men han försökte lugna mig genom att berätta att det var en ren familjesegling där besättningen bara utgjordes av den närmaste familjen, han själv, hans dotter och svärson. Det var först senare vi blev medvetna om vem svärsonen var – Paul Cayard!

LYS i Norden – och i världen!
Ryktet om LYS-systemets framgångar nådde inte bara Sverige, även seglare i Danmark, Norge och Finland hörde av sig. Ett speciellt gott och uthålligt samarbete fick vi med Bo Svensmark i Nivaa baadelag i Danmark. Han tog fram en statistisk metod för utvärdering av kappseglingsresultat, den s k första-femtedels-metoden. Han gav oss också en formel som, med smärre modifieringar, används än idag när vi försöker skatta LYS-tal för okända båtar. LYS vann en mycket snabb spridning i Finland och Norge. I Danmark däremot, hade Scandicap, senare DH, ett mycket starkt fäste. Tack vare det mycket goda nordiska samarbetet har vi genom alla år kunnat använda samma LYS-tabell grundad på resultatstatistik från hela Norden.

Vi som arbetade med LYS tog upp möjligheten att inleda även ett internationellt samarbete utanför Norden, med SSF. Vi hade nämligen i olika sammanhang fått veta att liknande empiriska system fanns i åtminstone England (Portsmouth Yard Stick), USA (Performance Handicap Racing Fleet), Frankrike (Handicap National) och Tyskland (Yardstickzahlen). Förslagen vann emellertid inget gehör förrän Jan Dejmo, medlem i SSFs TK, senare dess ordförande, tog tag i frågan inför ISAFs årsmöte i Göteborg 1997. Jag fick möjlighet att bjuda in samtliga ISAFs nationer till ett erfarenhetsutbyte kring empiriska respitsystem och fick ett mycket positivt gensvar. Två representanter mötte upp från USA, två från Frankrike, en från Irland, en från Tyskland, en från Canada, en från Norge och en från Finland. Vi blev förvånade att höra att i samtliga dessa länder dominerades respitseglingen helt av empiriska system. Ändå hade varken SSF eller ISAF velat ta tag i frågan förrän Jan gjorde det. Vi fann mycket snabbt att inte bara de problem vi brottades med, utan även våra lösningar, var förbluffande lika. Detta blev grunden för ett mycket fruktbart internationellt samarbete. Vi träffas varje år i ISAFs Empirical Handicapping Committee och har även mellan mötena mycket stöd av varandra. Paul Ansfield, USA, accepterade att ta hand om ordförande-posten. Det senaste decenniet har vi utvecklat ett fantastiskt samarbete med Nils Nordenström, LYS-ansvarig i Norge. Bland mycket annat har han gjort omfattande jämförelser mellan de olika nationella respitsystemen och dokumenterat detta på ISAFs hemsida. Han har även skapat en förbättrad metod för analys av kappseglingsresultat som sedan ungefär ett decennium ersatt den som Bo Svensmark utvecklade. Det föll sig därför naturligt att han fr o m 2005 ersätter Paul som ordförande i ISAFs EHC.

Basen för LYS-systemet är engagerade ideella krafter. Bland den stora skaran LYS-funktionärer är det speciellt några eldsjälar som jag vill nämna, utöver den outtröttlige Nisse Duner och övriga jag nämnt ovan. De första åren bidrog Arne Pauli med många goda analyser och inte minst en mycket konstruktiv kritik. Den hjälpte oss att etablera systemets former och rätta till det mindre väl genomtänkta. Lite senare kom Peter Olovsson från Stenungsund med i vår kommitte. Han bidrog med synnerligen djupa kunskaper om en mycket stor del av den kappseglande flottan, såväl båtar som besättningar. Några år innan Nisse drog sig tillbaka fick vi in Kjell Marthinsen, även han med mycket båtkunnande och en smått otrolig arbetskapacitet. Han var den som tog oss in i data-åldern på allvar och som bland mycket annat själv konverterade Nisses handskrivna register till data. När han i början på 90-talet tog jobbet som tekniskt ansvarig inom SSF fick vi en dittills saknad mycket djup förankring av LYS på förbundet. Liksom Nisse hade han det goda omdömet att, innan han flyttade från Göteborg till Stockholm, välja in en annan funktionär till vår LYSande skara – Tore Bark. Tore hade kappseglat tillsammans med Kjell under flera år, varför han redan innan han började sitt ideella arbete hade gedigna kunskaper både om LYS-systemet och enskilda båttyper. Även hans bidrag har varit ovärderliga, inte minst den tekniska och statistiska analysen av båttyper och resultat. Han har även, med outtröttlig pedagogik, lett skrivaren av dessa rader in i PC-världens, för en person BC (born Before Computers), smått outrannsakliga funktionalitet.

Länge Leve LYS!

Göteborg i januari 2005-01-19
Gunnar Skogby

4 Comments

  1. Anders Dahlsjö Nov 17, 2016 Reply

    Roligt att få denna historian.
    Vi skall vara glada för våra eldsjälar som orkar dra det stora lasset för att vi skall kunna jämföra oss mot varandra med olika båtar. Både de som var och de som lägger mycket möda på att få till det idag.
    Frågan som väcks är ju om det fortfarande finns ett samarbete mellan de olika nationernas mätsystem eller om man bara jämför varandras resultat för olika båtar utan hänsyn till vad som påverkar? Tack ni som engagerar er.

    • Pelle Pedersen Nov 18, 2016 Reply

      +1

  2. andreas Nov 18, 2016 Reply

    +1

  3. Pelle Lindell Nov 19, 2016 Reply

    Gunnar var en sann eldsjäl och en mycket trevlig man. Det var en stor förlust för seglingssverige när han, alldeles för tidigt, gick bort. Han var också en sammanhållande faktor i det internationella samarbetet och det är tyvärr något vi tappat när Sverige och våra grannländer valt radikalt olika lösningar för sina respektive bredd-respitsystem. Vi var rätt nära att åstadkomma något gemensamt men av olika skäl gick det inte.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.