Detta är en artikel från North Sails nyhetsbrev. Ett bra exempel på att man kan åstadkomma mycket med begränsad budget. Seglingsbilder: Magnus Rudén.

Ung besättning visar framfötterna

Det är alltid kul när det dyker upp friskt satsande unga besättningar, särskilt inom kölbåtssegling där medelåldern av någon anledning är ganska hög. Som 22-årige David Christofferson och hans gäng i 707:an Nano. Med mottot ”det ska vara kul att segla” har de radat upp topplaceringar i SRS-seglingarna i Göteborgsområdet. Men det har krävts en hel del för att komma dit.

Sveriges svar på Bruce Farr – eller var det tvärtom?

Det hela började för lite drygt fem år sedan, när David var 16 år. Han hade tidigare seglat jolle en del, men nu var han ute efter en rolig båt till som skulle kunna fungera för både kappsegling och lite semestersegling. Budgeten var begränsad – han gick ju på gymnasiet – men när han råkade se ett Youtubeklipp på en 707:a i hårdvind föll alla bitarna på plats.

707 är en ganska makalös båt. Den lanserades 1972 men ritades redan 1970 av bröderna Gösta och Gunnar Edwardsson från Göteborg. Konstruktionen har alltså snart 50 år på nacken. Ändå känns båten inte det minsta omodern.

Det kan kännas frestande att beskriva bröderna Edwardsson, som ju även låg bakom Dominantbåtarna, som ”Sveriges svar på Bruce Farr”, men frågan är om det inte var tvärtom. 707:an var ju minst ett par decennier före sin tid; det lätta, flatbottnades skrovet med den djupa bulbkölen hade i princip kunnat vara ritat i idag.

Pratar vi seglingsglädje per krona är 707 ett svårslaget alternativ. Och det var just det David var ute efter. Han hittade sin båt i Kullavik, där den hade stått på land en längre tid. Någon kärlek vid första anblicken var det väl inte tal om – båten såg ut att vara ”på väg mot graven” – men en närmare granskning visade att den strukturellt var i gott skick. Det var kort och gott ett bra renoveringsprojekt, och eftersom David gillade att fixa med båtar och pappa Ulf lovade att hjälpa till var det inget som avskräckte sextonåringen. Det var nog tur det, för det har krävts lite jobb att göra Nano till den pärla hon är idag.

Dags att kavla upp ärmarna

Ett problem på många 707:or (och en hel del andra båtar också) är att det inte finns något skott som håller ihop båten i sidled. Så när man spänner vanten pressas båten ihop. Det syns inte för ögat men den blir helt enkelt lite smalare, och det gör att man tappar vantspänning.

Det här kan lösas på lite olika sätt. En del spänner upp stag eller bygger upp mer eller mindre avancerade konstruktioner av aluminiumrör. Det funkar bra men har en del praktiska nackdelar – det finns 707:or där man knappt kommer in i förpiken…

David plastade istället in en rejäl ”ringframe” inne i båten. Det är helt enkelt en tjock balk i divinycell och glasfiber som går mellan röstjärnen i taket och ända ner till till kölbalkarna på båda sidor.

Däcket var också ett stort projekt. Det rensades på absolut allt som gick att skruva loss, och efter att ha lagat 250 borrhåll var det dags att bygga upp en ny däckslayout. Den togs fram tillsammans med Henrik Ottosson på North-loftet i Göteborg. Henrik är ju gammal Express-räv och det är inte utan att det märks när man tittar på Davids 707:a.

Mycket av trimmet är samlat på luckgaraget och i princip allt – inklusive genuaskoten – går att justera med fötterna i krängbanden. Det är viktigt på en så liten och lätt båt där en stor del av totalvikten utgörs av mänsklig ballast.

David har även bytt roder. På diverse omvägar lyckades han få tag på ett helt nytt Diva 24-roder. Det har sedan modifierats för att bli mer balanserat och göra båten mindre hård på rodret. Själva profilen var bra och har inte behövt röras.

”Det nytta rodret gör väldigt stor skillnad”, tycker han. ”Nu kan vi segla mycket hårdare utan att broacha”.

Haveri med lyckligt slut

Och så sitter det en ny mast på båten. Det var egentligen inte med i de ursprungliga planerna, men det bar sig inte bättre än att originalmasten trillade ner under Stora Oset Race förra våren. Det var ganska dramatiskt, för det blåste hårt och sjön gick grov och det var inte långt till land. Utan Sjöräddningens snabba insats hade det nog inte blivit mycket kvar av Nano – och hur det hade kunnat gå för hennes unga besättning vill man helst inte tänka på.

David hade en bra försäkring och Pantaenius reglerade skadan snabbt och enkelt, så redan innan sommaren stod det en ny Seldénmast på Nanos däck. Seldén säljer inte direkt till privatpersoner så affären gick via oss på North Sails och Henrik hjälpte även till med att ta fram specifikationerna för den nya masten.

Det blev faktiskt ett rejält lyft. Den stora skillnaden är att den nya masten är styvare än originalet. ”Den har en helt annan stabilitet”, säger David, ”så nu får vi mycket bättre förstagsspänst”. Och det gör skillnad, framför allt på tunga kryssar med största genuan.

I samband med mastbytet flyttades röstjärnen in någon decimeter och sitter nu på rufftaket istället för i relingen. Därmed kan genuans skotas längre in mot centrum, vilket gör gott för höjdtagningen.

Om seglen finns egentligen inte så mycket att säga. Garderoben består av storsegel, genua och fock (alla i 3DL-konstruktion) plus spinnaker. Någon tycker kanske att de är onödigt avancerade. Och visst, på en så här liten båt hade en bra dacronduk kunnat vara ett alternativ till storseglet och focken. Men det är en styv båt som seglas med fulla ställ högt upp i vindregistret och det sliter hårt på seglen. För genuan är en bra laminatduk – eller som i det här fallet 3DL – i princip ett måste.

Idel toppresultat

Tanken från början var ju att båten även skulle användas för semestersegling. Så blev det nu inte. Det är helt enkelt inte någon bra cruisingbåt, märkte David. Det är trångt inombords, mysfaktorn är obefintlig och båten är dessutom blöt. Så förra året började han titta efter en mer cruisingorienterad båt att alternera med – och valet föll på en Maxi Racer.

Det är ett val som nog säger en del om Davids inställning. Det finns ju mer komfortabla alternativ på marknaden, men han vill ha kul även under avslappnad semestersegling.

Nano är alltså princip en ren kappseglingsmaskin. Som sådan sköter den sig med den äran. Förutom David består teamet av kompisen David Kinberger, storebror Johan (som under några år tillhörde Sverigeeliten i Laser) och pappa Ulf, och vid det här laget har de fått ihop en rejäl samling pallplatser. Förra året spikade de lilla klassen på Öckerö Shorthanded Race, på Tjörn Runt var de tvåa i sin startgrupp (och elva totalt) och på Höstknalten kom de tvåa. Och nu i våras blev de andra båt totalt på Stora Oset Race.

Ett av årets stora mål är Bohusracet, med David och David i besättningen. De var anmälda även förra året men mastbrottet satte stopp för de planerna. Shorthanded-segling är överhuvud taget något som lockar, och killarna har ju lite att försvara efter framgången i Öckerö Shorthanded Race förra året.

Dags att summera

Det här var från början tänkt som ett femårsprojekt, med syfte att utveckla både båt och besättning. Nu har de fem åren gått och man får nog säga att de flesta målen har kunnat bockas av.

Någonstans i bakhuvudet finns väl tanken på att kanske skaffa en lite större båt så småningom. Men det är inte bråttom. Nano kan gott få hänga kvar ett tag till.

Är det bara kappsegling det handlar om finns ingen anledning att byta. De har ju själva bevisat att man inte behöver en stor och dyr båt för att vara med i toppen – och att man kommer långt på hårt arbete och ungdomlig entusiasm.

Det är väl därför det är så inspirerande att följa David och hans besättning. Nu hoppas vi bara att fler unga seglare tar sig ut på kappseglingsbanorna. Det är precis det som svensk segling behöver just nu.