• Sweet… J/121

    Vad tror vi om den här då?

    Fokus på shorthanded, segelhantering som på en Class 40 och 400 liter vattenballast.

    Det är tur att man inte skall byta båt på några år. Skulle man det hade den här nog varit överst på listan :-)




    A 40’ Offshore Speedster with Less Crew

    The new J/121 (pronounced 1-2-1) is a 40’ offshore speedster that can be day raced or distance sailed by just 5 or less crew…. the best short-handed J ever…. capable of winning on any race track while also excelling in daysailing and weekend mode. Here’s a boat, class and program that redefines sailboat racing as a recreation and shared adventure with friends, reducing the focus on specialization and athletic short-course W/L racing. The J/121 fulfills the growing need to simplify life and reconnect with those you really want to sail with on a boat that’s pure magic to sail.

    Why a New 40 Footer?
    Sailing continues to adapt to the rapidly changing demographics, technology and social trends of an ever more hectic world. As our lives become more fast-paced so does the need to escape from the time constraints, pressures and burdens. “Always on, always connected” is leading the drive to “get away” to a place that can nourish and recharge the soul. Nowhere is that more evident than the extraordinary growth of adventure travel, providing people a much needed outlet through outdoor, shared experiences with others.

    The challenge is trying to align 8-10 people onto the same schedule. This obstacle alone is impacting keelboat racing participation across the board in most areas. Just as technology is making it easier to sail, the over-reliance on crew is making it more complicated. Two of the positive growth areas in sailing today are one-design class racing in trailerable boats, and short-handed day racing and fun point to point events. The global success of the new J/70 is a direct result of pent-up demand for an affordable one-design with a pre-planned circuit and easy entry. The travel and event logistics for four people are infinitely easier than that of 8-10. For those sailing larger keelboats, it’s the charity pursuit races and day distance events like San Francisco’s Three Bridge Fiasco that are becoming increasingly popular. And it’s no surprise why. These events pack a lot of sailing fun and adventure into more acceptable, smaller doses that require less practice and time to manage.

    The J/121 is designed with both of these trends in mind. Imagine a fleet of high- performance, offshore-capable speedsters sprinting along point-to-point, around- the-island, and adventure-style races with half the normal crew size, with owners enjoying a “dream circuit” of events that tie into regional “classic” races that everyone aspires to sail in.

    Meet the J/121
    Creating the best short-handed J ever starts with a hull shape that excels on all points of sail, particularly reaching. Most classic distance races have a beat/reach/run ratio around 15%/60%/25%. Straight-line speed is the name of the game and is achieved by having a low drag, efficient hull with high form stability and exceptional balance. Add to this a highly engineered carbon rig package, an L- shaped low VCG keel, infused composite construction, and a water-ballast assist system that adds nearly 400 kilos (4 big guys) of crew weight to the rail and you have the J/121.

    Simplified Sail-Handling
    Handling a 40 footer with 5 or fewer crew requires a rig, sail and deck plan that simplifies sail handling. New technology developed for the Vendee Globe, Volvo Race and other extreme offshore sailing events, is trickling down faster than ever, particularly in new furling systems. The J/121 class sail inventory features an AP furling J1 jib, a hoistable furling J4 inside the forestay, a furling Code Zero flown from the bowsprit, and up to two A-sails on top-down furlers. Each headsail is dedicated to its own furler, meaning less hands on the foredeck and more compact sail stowage below. Combine that with a mainsail on slides that can be quickly adjusted to three different sizes (via a double reef system) and you have a versatile, manageable sail combination across most wind/sea conditions.

    Versatile, Ergonomic Cockpit
    J/121’s ergonomic cockpit builds upon the award-winning J/111 design, with excellent working space, protection from the elements behind a soft dodger or hard canopy, and exceptional twin steering stations that allow the driver to straddle the wheel and reach all the mainsail controls while driving. Clean line sights forward from the helm and trimming positions provide immediate gear-changing input. 3D jib leads (no jib tracks) via floating trim rings allow nearly infinite placement of the jib clew (crucial for reaching) without the friction normally associated with inhauling or outhauling from a track-mounted jib car. The hydraulic backstay system features twin remote panels on the aft face of the cockpit seats. Water ballast controls are cockpit led so that the on-deck crew can easily manage the transfer or dumping of the tank(s). Electric primary and secondary winches are available (and class legal) for push button trimming ease.

    Spacious, Open Interior
    When the team needs moments of respite, the J/121 interior is clean and simple but beautifully finished with a feeling of space not often found in fast offshore racers. The interior is offered in Herreshoff classic (white with varnished trim accents) or modern GP Racer (white on white). For the “armchair navigator,” both onshore and offshore, there is no substitute for a comfortable nav station to house all of today’s modern electronics and entertainment systems. The L-shaped galley features a stove, deep SS sink, and large icebox with storage drawers and shelves to feed the hungry crew. Amidships settees are full-length for sleeping and offered in over/under configuration. The head/shower is aft to starboard near the companionway, perfect for offshore sailing. Forward of the main bulkhead is sail storage with an option for a removable V-berth.

    Now is the Time
    The J/121 is the answer for those seeking a boat that offers compelling performance with less crew, all-around sailing versatility, low maintenance, and is fully ocean capable to be delivered on its own bottom anywhere. The J/121 is a return to the shared adventure, sail-with-friends style of sailing and racing that’s more memorable and meaningful than the specialized, athletic W/L racing that’s succeeded mostly in establishing a pecking order that’s impossible to crack. This design hits all the hot buttons for J/sailors, but will appeal to new entrants to the sport who are drawn to turnkey adventure sailing with a pre-planned event schedule and readily available event support only the J/Network can provide.

    Read more
  • Sunday Speed Run?

    Ser ut att bli bra förhållanden för en sista repa innan upptagning?

    Read more
  • Sweet… Easy to fly

    Vad tror ni om den här då? Guillaume Verdier har snidat ihop en liten sportig foilande katta för tre personer. Jean-Pierre Dick och Justine Mettraux är också inblandade.

    Just nu kör man Yacht of the Year, och dp snittade man 28.6 knop över 500 meter och toppade en bit över 30 i 20 25 knops vind. Med journalister.

    Take-off i 8 knops vind
    Längd: 7,93 m
    Bredd: 4,30 m
    Vikt: 325 kg
    Masthöjd: 13,70 m

    Read more
  • Bilbyte i Hyundai Cup

    Smisk på fingrarna – man kan inte strunta i sin egen formalia.

    Det är ju inte första gången man skickar hem fel gäng med en bil… 2010 tyckte man det var OK att Royal Blue seglade utan mätbrev, och 2011 lyckades man inte sortera resultatlistan efter korrigerad tid.

    Läge för klubben att ta tag i sina rutiner? Det är ju tråkigt att en av Sveriges trevligaste race skall behöva dras med tråkiga efterspel.


    Tävling: Hyundai Cup, Nynäshamns SS. 2016-08-27 Klagande: SWE 8, Rolf Erixon
    Motpart: SWE 367, Isabelle Andersson

    Den 3/10 2016

    Protestkommitténs beslut ändras och SWE367 resultat ska räknas om med ett SRS-tal för normal segelsättning.

    Båten har felaktigt anmälts med ett för lågt SRS-tal. Det är varje båtägares skyldighet att anmäla båten med rätt mätetal. Se KSR 75.1 och 78.1.

    Enligt inbjudan 1.3 ska en båt som avser att segla utan undanvindssegel anmäla detta senast 48 timmar före start. SWE 367 har anmält sig cirka 36 timmar före start.

    SSF:s kommentar
    En båt som anmäler sig till SRS-segling där det finns en möjlighet att segla med ett lägre mätetal beroende på avvikande segelsättning måste anmäla detta inom utsatt tid. Om båten anmäler sig efter denna tidpunkt ska den tävla med sitt mätetal med normal segelsättning

    Svenska Seglarförbundet Regelkommittén
    Håkan Larsson Handläggare

    I beslutet som inte kan överklagas har deltagit:Martin Corin, Charlotte Greppe, Christina Örtendahl, Håkan Larsson, Pia Wahren och Mats Skoting.

    Read more
  • Silverrudder med Fareast 31R Kuài

    Jag missade ju årets upplaga av Silverrudder. Hann helt enkelt inte segla ner båten på grund av jobb… Och när jag såg alla båtar ligga parkerade i stilje strax innan målgång på lördag morgon så var jag lika glad för det.

    Men när jag läser Per Svanbergs racerapport så inser jag att jag så klart borde varit med. Jag känner så väl igen mig i Pers kämpande med en ny båt, och den grymma upplevelsen det var att segla Silverrudder för första gången (min rapport från 2014 här).

    Bilden är från Nordic Yachts Open, som var Pers andra race med Kuài, en helt ny Fareast 31R-GRP. Foto: Marcus Nordgren.

    Nu har även jag varit med om ett riktigt äventyr, så då är det väl inte mer än rättvist att jag delar med mig på samma sätt som alla andra på det här forumet. Jag har ju fått åtnjuta åtskilliga rapporter genom åren. Payback time liksom!

    Förra hösten bestämde jag mig för att sälja min gamla båt – en Omega 36:a – och köpa något mer racebetonat. Jag ville ha något annorlunda och var faktiskt inne på trimaran ett tag, men då det inte finns så många som kappseglas så blev det kölbåt av det sportigare slaget Jag har blivit helt såld på solo och DH seglingar. Utmaningen, gemenskapen, racingen – allt passar mig. Valet föll därför på en sportig båt med mycket rätande moment. Fareast 31 R verkade perfekt. Jag la beställningen i December och kände mig som en 8-åring som väntade på julafton. Fareast är 9,5 m lång, 2,95m bred, 2,1 m djupgående, väger ca 2,3 ton och har 1,2 ton i bulben. Krysstället är på ca 60 m2. På undanvind har jag en gennaker på 110 m2 och en code 1 på ca 75 m2. Alla segel är från Gransegel. Till skillnad från den röda Fareastbåten i kolfiber som var på besök i Sverige för 3,5 år sedan är min byggd i glasfiber. Endast roder, kölblad, peke och rorkult är i kolfiber. Bra mycket billigare, men ca 200-250 kg tyngre. Tiden får utvisa om mitt beslut var riktigt…

    Direkt efter premiärturen. Foto: Jimmy Hellberg.

    Jag anmälde mig till Silverrodret redan i februari i år. Silverrodret är ju den ultimata soloutmaningen med 400 båtar. Det är tydligen världens största solokappsegling också. Inspirerad av min mentor och coach Jimmy Hellberg, men även inspirerad av Peter ”Blur” Gustafsson och Micke Vesalas bloggar tänkte jag att ”varför ska inte jag få göra något sånt?” YOLO farsan! – som mina barn säger. Jag har också närt en dröm sedan mina Expressdagar att dra båt på trailer till främmande orter igen. Nu var det dags. YOLO farsan!

    Testrace #1 – Robline Solo Challenge
    Båten levererades midsommarveckan i år. Efter lite testseglande och meckande var hon klar att tävlas med till Robline Solo Challenge (RSC) 20 Aug. Det gick väl “sådär” i starten och på första kryssen, men det var galet kul på undanvinden. Kanske lite väl branta vinklar för bästa VMG så här i efterhand, men det gick ju så underbart fort i vågorna. Jag visste att Jimmy skulle skälla på mig efteråt att jag inte seglade på optimalt VMG, men det var det värt. Vilken båt! Det stod dock klart vart jag måste inrikta fokuset på för att klara av att segla upp till mitt svettiga shorthanded SRS på 1,342…bättre kryssfart! Jag förstod också att jag var tvungen att få bättre fart på kryssen om jag inte skall göra bort mig totalt på Silverrodret i September.

    RSC. Foto: Johan Söderström.

    Efter några mycket intressanta samtal med Maarten Voogd (designer och superduktig seglare) stod det klart att jag saknar ca 0,5-0,7 knop i snitt(!) även med hänsyn tagen till ingen eller liten besättning. Uff! Bara börja jobba! En sak var i alla fall klar. Det går inte att kryssa med Kuài (namnet på min nya båt) som min gamla båt. Här handlar allt om fart, fart, fart. Med rätt fart får det lilla kölbladet och rodret tillräckligt med lyft för att hålla emot krafterna från det stora segelplanet. Om jag försöker “pointa” går allt åt skogen och båten börjar driva sidledes och det går alldeles för långsamt. Jag kan säga direkt att det tar emot ordentligt mentalt att ställa ner fören för att sätta fart när alla andra pekar 20 grader högre (känns det som).

    Testrace #2 – Nordic Yacht Open
    Med Maartens ord “Dont worry Per -with speed you will get your angles” klingande i mitt huvud var det dags för nästa testrace inför Silverrudder – Nordic Yacht Open (NYO). En fantastisk dag som jag dessutom fick dela med min fru Anna. Återigen en magisk undanvind där det känns som vi flyger förbi snabba båtar– denna gång i lättvind, men återigen utmaningar på kryssen. Så fort jag tittade på andra båtar och försökte peka lika högt gick jag istället långsamt och lågt. När jag fokuserade på fart gick det bra och…inte så högt kanske, men helt OK. Positivt var att det nu var funktion på allt i båten och jag kände mig trygg med att hantera henne solo såväl som double handed. Racet erbjöd glimtar av bra potential på kryssen även om jag inte riktigt visste hur och varför de uppstod. Nu kände jag mig riktigt taggad för att segla Silverrudder. Jag skulle bara hyra bil, ställa in trailer, få koll på transportregler genom Danmark, fixa belysning, breddmarkeringsskyltar etc, etc. Suck!

    En vecka innan race
    Jag lyfte upp båten på trailern för första gången veckan innan race för att vara säker på att allt skulle gå bra och hinna fixa lite om det skulle bli något strul. Kranföraren på Bullandö var dock helt grym! Med en stor portion tålamod och erfarenhet så gick allt bra. Nu var det bara breddmarkeringsskyltar och all el som återstod. Kuài är 2,95m bred vilket är 35 cm för brett för att åka omkring hur som helst på landets vägar. Det behövs då belysta breddmarkeringsskyltar. Ett snårigt regelverk med ganska stort utrymme för tolkning, men det blev bra till slut.

    Foto: Per Svanberg.

    Tisdag 20/9
    06.00 tisdag morgon stod hon klar för avfärd. Min far skulle köra Jimmys båt AIRBENDER eftersom Jimmy inte har kort för tungt släp. Jag hade hyrt en Chevrolet Tahoe för att få dra min trailer lagligt (totalvikten på släpet ca 3,2 ton). Alla miljöpoäng jag plockat med min lilla hybridbil senaste året skulle snart vara som bortblåsta.

    Resan ner till Svendborg på södra Fyn gick förvånansvärt smärtfritt. 81 mil enkel väg från Stockholm. Jag var helt övertygad om att vi skulle bli stoppade, men vi såg inte till en enda polisbil på hela vägen. Nästan lite synd. Jag var grymt taggad att diskutera Appendix 2 med dem…

    Nu lyser allt som det skall. Foto. Per Svanberg.

    Vi anlände Svendborg 21.30 tisdag kväll. Kolsvart. Nu var det skönt att ha fixat all el enligt konstens alla regler. Jimmy fnyste lite åt mina ful-kopplingar, men det fungerade och det var lagligt.

    Jimmy hade snackat med fantastiskt trevliga Göran Artman som har en X-382 om att vi skulle kunna få sova i hans båt tisdag till torsdag. Göran anlände vid midnatt. Ganska najs med säng, kylskåp, spis o värmare i en båt…varför köpte jag Kuài nu igen?! Somnade direkt.

    Onsdag 21/9
    Vi hade tidigt bestämt oss för att sjösätta på onsdagen och sedan testsegla på torsdagen för att vara säkra på att vara helt klara på fredagen. Det visade sig vara ett genidrag (tack Jimmy!). Det blev dock lite stressigt ändå. Jösses vad allt tar tid när inte rutinerna sitter riktigt. Fantastiskt väder och en massa trevliga människor gjorde dock det hela till en njutning trots allt. Tänkte också på Peter BLURs racerapport från förr-förra året där ett av målen han hade var att insupa atmosfären och bara njuta. Det är jag normalt riktigt dålig på så det ville jag också göra. Kändes som en semesterdag till slut. Underbart!

    Torsdag 22/9
    Lite småmeck och sedan ut o testsegla. När jag kommer ut är det (med mina Stockholms mått mätt) ruskigt strömt. Jag får det till ca 1,5-2 knops medström och jag kryssar i en smal kanal (känns det som) i form av ett S och jag har ingen aning om jag går bra eller ej. På plottern ser det ut som jag slår genom 60-70 grader… stämmer nog inte riktigt tänker jag. Fullt sjå att ducka för bojar o båtar och försöka beräkna vart jag skall hamna. På toppen av allt detta en massa sandbankar överallt som tydligen kan flytta på sig också. Hur ska jag klara detta på natten började jag tänka. En viss oro började krypa sig innanför skinnet. Ingen bra uppladdning detta, även om jag var nöjd med att hinna testsegla och göra några småjusteringar. Jag var nu mer osäker på min förmåga kring detta race än innan sjösättning. Hmmm!


    Atmosfären i hamnen var dock magisk med nära 400 båtar på plats på kvällen. 5-6-7 led. Båtar överallt! Galet coolt! Registrering och lite skitsnack med några båtgrannar sen eftermiddag. Jag hade klassfavoriten i min klass liggandes strax bakom mig. ”Black Maggy”- en Open 32 båt helt byggd i kolfiber av skepparen Wolfram Heibeck själv med svängköl, assymetriska sticksvärd, kolmast, kolrod o extra allt. Han står och spanar på min båt och vi börjar prata. Medans vi står och pratar ser jag något som sticker upp ur vattnet på sidorna. WTF – har han foils också!?! Vilket bygge! Grymt imponerad!

    Fredag 23/9 – Raceday
    Prognosen hade ändrat sig sista dagarna från att vara drömförhållanden för undanvindsstarka båtar till att bli drömförhållanden för krysstarka båtar. SV vridande till V och sedan NV för att sedan gå tillbaka till SV. Det skulle bli moturs runt Fyn. Tävlingsledningen vill inte ha en kryssande flotta ut ur de smala kanalerna i Svendborg så de väljer håll så att det alltid blir en undanvindsstart. Skönt! Jag var inte sugen på att göra samma resa som i torsdags tillsammans med 65 andra båtar i min startgrupp.

    Jag ville ju lära mig kryssa. Efter halvdana insatser på kryssbenen på RSC och NYO hade jag nu nytt hopp efter fler samtal med Maarten, men det här kommer kanske bli lite i överkant tänker jag. Jimmy tittade lite surt på mig då jag pratat vitt o brett om att jag hoppades på mycket kryss i bilen på väg ner för “att det är ju det jag behöver träna på”. Det skulle jag nu få äta upp. Big time! 50% kryss av 135 dist totalt såg det ut att kunna bli. Trösten var att det inte såg ut att bli så mycket vind i alla fall. Lite motström i starten, sedan medström till Fyns huvud. Ett stort motströmsflak ute till havs norr om Fyn. Jimmy o jag bestämde oss tidigt för att smyga upp utmed land på denna norra del av banan. Medströms genom Lilla Bält och sedan reach med svaga strömmar ner till inloppet vid Svendborg. Det såg inte alltför klurigt ut, men jag hade stor respekt för hur strömt det kunde vara och vad som kunde hända. Föga anade jag vad som väntade.

    Tävlingledningen hade bestämt att man inte fick gå in i startområdet 5 min före start. Lite väl kort tid kunde man tycka, men i sig inget problem. Problemet var att bakkanten på startområdet inte var definierad. Inga bojar, inga märken – ingenting. Skumt! I vår start klockan 10.00 var det i alla fall ordentligt med vind så det skulle inte bli problem att ta sig över startlinjen som tidigare starter haft. Trots 65 båtar på en kort linje hörde jag inte en enda höjd röst under hela startförrarandet. Singlehanded rockar för oss konflikträdda seglare!

    Ca 7 min innan start blir jag intervjuad av en rib och jag inser snart att det sänds live. Jag kan tydligen inte prata normalt framför en kamera och låter lätt förvirrad med mycket märklig röst. Tur att jag inte såg det sändas innan start. Då hade mitt självförtroende varit ännu sämre.

    3 min kvar nu. Regndis. Inte för nära linjen. Var har jag sandbankarna? F-n va smalt det är…kan inte slappna av nu! Hur ligger vinden? Strömmar inte så starkt nu. Är jag för långt fram? Hinner jag ens fram? Ser trångt ut där borta. Peket är fullt utdraget och coden förberedd. Det kändes som att jag seglade omkring med en lans o bara väntade på att få spetsa någon X-99 (dom surrade som getinger kring mig kändes det som).

    1 min kvar. Signal. Jag hade bestämt mig tidigt för att inte sätta gennaker i starten även om det hade varit det optimala seglet, men bara i 200 meter innan det skulle bli för brant. Jag valde därför coden. Lite fegt kanske, men jag ville bara komma iväg och loss i lugn o ro utan att fastna i andra båtar … eller på grund.

    Lite prestart och själva starten kan ni se här, ca 1:57.30 in i videon skymtar man Kuài några gånger med danska kommentatorer som refererar till mig som ”Svensken”.

    När starten går känns det som att jag är en av de 5 främsta, men när jag kollar på videon ser det snarare ut som 11:e båt över linjen. Planen var att saxa stor och code och det fungerade väl…sådär. Båtarna bakom läade mig ganska mycket, men så fort det kom igenom en liten puff kom jag fram någon meter jämfört med alla andra. Jag såg att fockfallet hade rullat in i coden så den inte kom ut 100%. Det var för trångt för att fixa där och då. Båten rann dock på bra trots allt strul jämfört med alla omkring mig. Jag fick fram nosen framför ett gäng X-99:or, jag gippade och coden fyllde äntligen ordentligt. Black Maggy var strax bakom mig nu. Jag gick ut på vänsterkanten för att få mer fri vind och bygga lite fart, gippade och skar framför hela fältet förutom ”Hinden” en JPK 10.10 och ”Chelsea” en Aphrodite 101 som kommit iväg bättre än mig på andra kanten. JPK 10.10 valde gennaker – kom därmed iväg bra, men var tvungen att droppa den tidigt. Chelsea valde också code, men gick iväg på andra kanten över några grundflak som jag inte vågade passera. Jag hissade focken och rullade in coden och vips så ligger jag i topp i fältet. Vad hände där? Coolt – jag leder ju! Kul att en strategisk plan faktiskt fungerar för en gångs skull, även om det blev lite smärre hickups på vägen.


    Jag kom snabbt ifatt föregående startgrupp (Medium 1) som helt parkerat i S-kurvan där jag nästan fick panik under gårdagen pga den starka strömmen. Jag hade med mig bra fart och därmed fartvind och kunde nästan på ett magiskt sätt styra förbi i nästan ingen vind alls mellan båtar både i lovart och i lä. Magiskt! Jag rullade ut coden igen när det öppnade upp lite och stormade förbi en massa båtar i 8-9 knop. Jag gick osannolikt fort i den lätta vinden. Jag kom ut ur sundet och kunde slappna av. Nu var det stora ytor. Phu! Solen hade nu kommit fram och värmde ordentligt. Jag tog några klunkar vatten och en ballerinakaka….tills jag hörde ”HELLO” ”WATCH OUT”. Jag höll på att spetsa en liten båt som låg precis i döda vinkeln för min code. Jag slängde mig på rodret och ryckte loss piloten. Jag kastade båten ner i lä och bad 1000 ggr om ursäkt att jag nästan spetsat honom med mitt peke. Han verkade dock cool med det hela. Såg nog inte så proffsigt ut detta tänkte jag. Tanken svindlade om vad som kunde ha hänt. Skärpning nu! Jag kan inte slappna av så här när fartskillnaden är så stor mot övriga båtar!

    Jag lyckades undvika fler incidenter och siktade nu på SÖ hörnet av Thurö där jag bytte till gennaker. Jag gippade aningens senare än alla andra för att kunna gå i lugn o ro i ostörd vind och fokusera på fart utan en massa båtar i vägen och med lite brantare vinklar än dem. Det var min plan i alla fall. Med facit i hand tappade jag lite här då det snabbt blev ganska brant och mitt lite längre spår för att komma under alla var bortkastade metrar. Jag glömde snabbt detta lilla misstag och satte kurs mot Stora Bältbron och bara njöt. Snackisen på land innan start var ju vilket brospann man skulle våga gå under. Göran Artman hade en mycket fin tabell där man såg exakta höjderna ute i kanterna på respektive brospann. Jag tog det safe och siktade på spann #22 räknat från Fyn.

    Resan upp till Stora Bält var helt fantastisk. I början en ganska brant gennakergång, men varmt o skönt. 7-9 knop. Jag satt i shorts och t-shirt och tog av mig strumpor o skor. Jag tänkte att det här är nog sista gången för den här säsongen. Magiskt! Jag drog i mig en 200g chokladkaka bara för att jag ville o kunde och tyckte att jag var värd det efter den starten. Snart blev det lite brantare och jag tog ner gennaker och rullade ut coden. Inte långt senare blev det för brant även med code och det blev fock o stor upp till Stora Bält. Underbart ben! Jag tog en 24 hour meal ”Chili con carne”. Insåg att jag hade glömt bestick i land, men skar till en vattenflaska som med lite god vilja kunde liknas vid en sked. Gott med lite varm mat i magen. Tack Jesper Johansson för dessa påsar!


    Jag såg hela tiden Black Maggy i bakgrunden med sin stora fat head med tyska flaggan och en stor grå code. Han hissade aldrig gennaker efter Thurö och tappade därför lite mot mig i början. När det sedan började bli brant såg det dock ut att gå riktigt fort bitvis och via trackern kan jag se att han bitvis var uppe i 11 knop. Vinden blåste mer och mer ifrån väst.

    När jag var framme vid bron tunnade det ur ordentligt. Båten reste sig upp i nästan totalt stiltje i några sekunder innan jag kommer ut på andra sidan i mer och ren västlig vind. Det var tydligen en X-79 som chansade i ett för lågt brospann och missade att det faktiskt nästan var vindstilla mellan bropelarna. Båten reste sig upp och han mastade av.

    Efter bron är nästa punkt Romsö. Innanför eller utanför var frågan. Dikt bidevind. Babords halsar. Fart, fart, fart. Våga falla av och låt de smala bladen jobba! ”With speed you will get your angles” klingande i mitt huvud. Ångesten för att peka för lågt blandas med förtjusning när jag efter en hel del trimmande ser att Maarten faktiskt verkade ha rätt. Jag kom upp i 6,7-6,8-6,9 knop och när det gick som fortast blir rodret helt neutralt och en gammal intervju med stormästaren Michael Collberg på regatta.nu poppade upp i min hjärna. ”Det skall kännas schmöör” säger den gamle. Det var iofs efter ett Express SM i en helt annan typ av båt där han vunnit ännu en storvinst och förnedrat sina motståndare, men jag förstår nu äntligen vad han menade. Det kändes som schmööör i rodret när Kuài rann på som bäst.


    Det visade sig snart att jag borde varit lite mer aggressiv vid val av valv. Inte som X-79:an kanske, men det var ganska stor skillnad på hur mycket det blåste inne vid land och vilka vinklar de såg ut att kunna segla där inne. Jag och Black Maggy låg längst österut ut av alla båtar omkring oss (naturligt för vi hade högst master bland dessa båtar och tvingades ut hit pga valven). Jag tvekade. Jag nojade. Ganska mycket medström här ute, men det blir en lång väg att komma in till land igen att segla i detta permanenta motvrid jämfört med båtarna inne under land tänkte jag. Klafsigt här ute. Fluky! Jag ligger kvar….eller ska jag gå in? Äh! Jag slår in upp under land. Mer vänstervridet och plattare vatten. Det kan väl inte vara fel? När jag i efterhand tittar på trackern verkar just detta varit mitt största misstag under hela racet. Maggy ligger kvar ute till havs och tar 3 distans på mig på bara några timmar och får dessutom medvrid på slutet och sträcker nästan upp till Fyns hoved. F-n! Inte för att jag räknat med att ta henne, men det gick ju så bra där ett tag. Kände att jag nästan kunde hålla henne på kryssen vilket i sig är helt otroligt med alla hennes tillbehör. Jag såg dock på trackern att hon var uppe i 11 knop bitvis. Inga farter jag klarar av med stor o fock. Hon måste haft rejäla vindbyar där ute…En annan nackdel med att slå upp under land var att det stank dynga hela vägen upp till Fyns hoved. Urk!


    Vid rundningen av Fyns huvud fanns det bara en sak att hålla koll på – en 1.8 m djup sten mitt i vägen för mitt spår. Jag tvingades slå strax innan denna för att inte gå rakt på. Autopiloten betedde sig nu lite märkligt. Det kändes som att den inte slog igenom 90 grader utan bara 50-60 grader…dessutom långsamt. Jag tappade mycket fart i några av slagen och var bitvis nere på 2-3 knop direkt efter slag innan jag fick fart igen.

    Nu exponerades jag för det öppna havet och vågorna var 1-1,5 m höga med toppar på 2 m upplevde jag. Det tog en lång stund innan jag hittade farten igen. Jag fullföljde planen och slog in mot land för att undvika motströmmen. Vinden ökade och låg stadigt på 7-9 m/s med toppar på 10 m/s. Stökigt! Per Hansson beskrev det efteråt som ”stamp-stopp-stamp-stopp”. Väl beskrivet Mäster Per! Jag var nere på 6,0-6,2 långa stunder. Inte bra! Måste få upp farten igen. Våga falla av! Föll av, men båten accelererade inte för det. Det blev bara rodertryck av det hela. Nytt läge nu med den kraftigare vinden. Hade skotat hårt, travat ner max, men med för lite tvist kanske? Kanske testa att vagna ut focken lite också? Nu började det hända grejer. Lite mer tvist i focken också kanske? Kickade dessutom storen och släppte 1 dm ytterligare på storskotet. Rodret började återigen kännas ”schmöör” och tiondelarna tickade upp till 6,5-6,6-6,7-6,8-6,9.Yes! Nu hade jag hittat det igen! För stunden i alla fall. Jag slogs av en svindlande tanke om oändliga trimsettings för att få fart i ett oändligt antal situationer. Jag slog bort den tanken. Bara nu inte vinklarna blir helt kassa av detta trim tänkte jag. Jag gjorde några slag och tittade på plotterspåret. Nädå det såg ok ut. Jag slog igenom 90 grader ungefär och hade bra fart. Good enough! Var nöjd med det nu Svanberg och börja titta ut ur båten!


    Vinden ökade ytterligare någon knop. Jag tog ett rev i storen. I slag 10 eller 11 började autopiloten strula igen. Den stannade mitt i slaget. Skit också! Jag körde resten av kryssen utan pilot. Det funkade faktiskt förvånansvärt bra att slå helt manuellt, bara jag var tillräckligt snabb. Jag satte kanske 9 av 10 slag, men tvärstannade vart tionde när jag missade någon detalj. När jag kom upp till Aebelö kom jag ifatt Jimmy, som såg ut att ha bra rulle på AIRBENDER. Vi vinkade till varandra och jag misstänkte att han inte direkt njutit av de senaste 8 timmarna han heller.


    Det hade nu börjat skymma och det kändes som att det var slut på kryssen fast det var inte riktigt sant. Bara lugnare sjö. Pust o stön! Jag rundade Aebelö ca 20 min bakom Black Maggy.

    Nu var siktet inställt på Lilla Bält. När jag närmade mig Lilla Bält klarade jag inte riktigt att hålla Black Maggys höjd, men jag gick snabbare än honom. Det verkade som han pinade höjd för att klara inloppet. Jag vågade inte börja pina nu helt plötsligt med rädsla för att tvärstanna, så det skulle få bli några extra slag helt enkelt.

    Jag kom på mig själv rätt ofta på detta ben att inte driva båten max vad jag kunde. Jag kom ihåg att jag funderade på om Jimmy hade varit nöjd med mitt trim och min båtfart där och då. Förvånansvärt ofta var svaret nej på den frågan och det hjälpte mig att pusha båten ytterligare trots att vi nu kryssat i drygt 10 timmar. Alla sätt är bra utom de dåliga…


    Det låg några ankrade fartyg i området vilket gjorde navigationen exotisk då jag inte fattade vad jag såg förrän jag var ganska nära. Jag såg ett par båtar framför mig när jag gick in i S-kurvan vid Lilla Bält. Helt plötsligt såg jag ingen båt alls. Vinden avtog kraftigt. Jag gled ljudlöst fram mellan de enorma betongkasunerna som håller upp brovalven. Lite läskigt, men samtidigt exotiskt. Fortfarande ingen båt i sikte. Hade jag seglat fel? Jag mindes en återvändsgränd i form av en djup vik som jag direkt började noja över. Dubbelkoll av kortet. Nädå jag var rätt. Efter S-kurvan fick jag syn på båtarna igen efter en kort period av riktigt låga farter på 2-3 knop.


    Det öppnade upp efter Lilla Bält och jag rullade ut coden. Jag fastnar igen vid Faenö och guppar fram i 1-2 knop i något som känns som en evighet medans Maggy drar på i drygt 8. Uff!


    Jag fick till slut rulle på båten och passerade en annan båt i lä som var helt parkerad.

    Jag hade sikte på ytterligare en båt strax i lovart som rullade iväg fint när vinden fyllde på. Den nöten verkade bli lite svårare att knäcka. Jag närmade mig dock långsamt och såg snart att det var Esse 850 – ”Firlefranz” – ledaren i Jimmys klass. När jag närmade mig hörde jag en knarrig tysk röst i kolmörkret ”which class are you?”. Jag ropade tillbaka ”medium 2!”. Han föll då av och lät mig passera. Skön gubbe!

    Vinden fyller på snabbt igen och resan ner till Svendborgs inlopp blev en lång SB sträckbog med stor och code i stjärnklar natt med farter mellan 7-11 knop. Jag dåsade till några gånger, men kände aldrig behovet av att gå och lägga mig. Jag började frysa lite och värmde mig med lite gymnastiska övningar uppe på däck. Det hade ju varit fint med en varm filt, bäddad koj och värmare nu. Min svåger Jesper Johansson skickade glada tillrop via SMS som håller mig taggad. Jag kom ihåg att jag reflekterade över speciellt ett SMS som anlände 02:04 på natten. Jesper – en sann entusiast!

    Jag rundade SV hörnet av Fyn och såg att Black Maggy låg ointagliga 2,5 distans före mig. Nåväl – jag var ändå grymt nöjd med mitt race så här långt och min 2:a placering första gången i detta event. Jag skulle ju faktiskt ta mig i mål som det verkade. Bara det en bedrift för en rookie som mig. Det öppnade upp lite till och jag bytte från code till gennaker. Det började nu ljusna. När jag närmade mig inloppet ringde min far. Han undrade om det hade varit vindstilla länge ute hos mig. -Nä jag forsar fram i 7-8 knop svarade jag. Jag blev riktigt fundersam. Jag började ana att det kanske skulle bi en tuff resa de sista metrarna in i mål om vinden skulle avta till nära noll och motströmmen vara stark.


    Precis då såg jag en massa båtar ligga parkerade strax innan bron precis utanför målgången i Svendborg sund i soluppgången. Jag såg nu också…Black Maggy. Jag körde snart in i samma bleke som de övriga. Jag lyckades dock förvalta fartvinden ganska väl och gled långsamt förbi samtliga inkl alla trimaraner innan vinden avtog helt och jag tvingades kasta ankar för att inte driva tillbaka i den starka strömmen. Jag var dock lite sen med ankaret och drev bakåt ca 100 m innan jag fick fäste. Det slumpade sig så att jag hamnade ca 20 m bakom och 100m ifrån Black Maggy sida vid sida. Vi vinkade till varandra och skakade på huvudena och skrattade. Det hela kändes lite frustrerande förstås så nära mål, men inte så frustrerande som man kanske skulle kunna tro. Det kändes också exotiskt. Jag hade aldrig tidigare varit tvungen att kasta ankar under ett race, men nu hade jag fått vara med om det också. Det kändes lite kul helt enkelt. Något att berätta om för barnen och polarna där hemma.

    I ganska exakt två timmar låg vi och väntade på vinden i ca 1,5-2 knops motström ca 300 m från mål efter 21 timmar på havet. Jimmy parkerade en stund senare strax bredvid Firlefranz lite längre ut i sundet. Det var som en jättestor omstart, bortsett från att inga SRS tal sabbade situationen för någon pga omräknad respit el liknande. Först över linjen skulle vinna i denna supersprint som väntade. Hur coolt och nervpirrande som helst. När vinden väl kom fyllde den på utifrån havet ifrån SV och med den kom ca 20-25 båtar varav 6-8 stycken såg ut att vara i min klass. Jösses hann jag tänka. Jag kan komma först eller på typ 10e plats om jag klantar till det. Allt kommer avgöras inom de närmaste 20 minutrarna. Allt hängde på hur snabbt jag skulle få fart på båten igen och om jag skulle kunna få upp ankaret samtidigt som jag trimmade seglen och hittade fri vind. Pulsen ökade. Jag bestämde mig för att det var tillräckligt med vind för att få gennakern att fylla. Jag hissade och förberedde allt i den stiltje som fortfarande rådde hos mig. Jag ställde upp båten för att gennakern skulle fylla direkt så fort vinden skulle anlända.

    Alla båtar kom närmare och närmare. Black Maggy hade fortfarande inte hissat storen. Hade han problem? Jag kände hur det började fläkta lite. Gennakern fyllde. Jag sprang snabbt fram och drog upp ankaret. Det gick förvånansvärt bra. Jag fick snabbt fart på båten, men det var som en stor vallmur av båtar som närmade sig snabbt som stal all min välförtjänta (tyckte jag) vind. Jag försökte komma ut i frihet, men överallt fanns det båtar. Jag såg Jimmy gippa desperat fram och tillbaka. Han hade valt coden och tvingades gippa frenetiskt med sina brantare vinklar. Jag såg Maggy på betryggande avstånd längre ner i fältet, men jag såg också en svärm av X-99:or, X-35:or, X-332:or som kom stormande. Jag byggde långsamt fart, men motströmmen var stark. Jag lyckades gippa mig in i fri vind. Jimmy såg ut att ha gått på grund. F-n vilken osis han jag tänka och dubbelkollade plottern ännu en gång för lömska sandbankar! När jag gick under bron hade jag 3,8 knop på GPSen, men 6-7 knop genom vattnet. Seeeegt var det att komma igenom under bron och pga djupgåendet tvingades jag segla på det djupaste stället där det strömmade som mest.

    Jag låg fortfarande 1:a i min klass efter bropassagen, men jag såg också en X-99:a (NYX/Raymarine) som gled så fint på det grunda i mer vind och mindre motström längre norrut.


    Omöjligt för mig att ta mig in där pga sandbankar på 1 m djup. Jag fattade inte hur han vågade gå därinne. Han passerade över en 1,2:a och jag tänkte/önskade några olika scenarier där han klarar båt och livhank, men i övrigt smackar rätt på grund – Ca 100 m från mål känner jag att jag inte kan ta honom och han glider över mållinjen som första enskrovsbåt och får därmed line honors för SAMTLIGA klasser (!). Jag kom tvåa i min klass och är även 2:a kölbåt över linjen. X-35:an ”Jinx” kom trea i min klass. Allt är över! Galet race! Så nära!

    Jag är lite bitter över att komma tvåa i några sekunder så nära segern, men tittar sedan bakåt och får se den svärm av båtar som bara väller in över linjen och inser att jag kanske skall vara tacksam trots allt. Black Maggy slutar på 8:e plats. Stackare! Det kändes riktigt orättvist faktiskt. Bitterheten omvandlas snabbt till en känsla av lugn och tillfredställelse. Jag gjorde det! Jag tog mig runt ön. Baserat på mitt SRS borde jag ju ha kommit 2:a. Prestationen jag var nöjd över var att jag faktiskt gjorde det också. Mycket tack vare att jag hittat kryssfarten i stora delar av racet.

    Detta race måste jag bara göra igen! Vilket äventyr! Vilken pers!

    Vi (Per Hansson, Jimmy Hellberg och Per Svanberg) lyfte upp båtarna på våra trailers senare på dagen och kraschade i sömn sent på kvällen när allt var kopplat, fixerat och klart. Med facit i hand borde vi nog tagit en dag till ledigt för att kunna njuta av stämningen i hamnen efter målgång på lördagen, för att sedan ta upp och packa båtarna på söndagen. Nu blev det rejält stressigt och vi orkade inte ens att gå på middag och prisutdelning.


    Kl 08.30 söndag morgon lättar vi från Svendborg med våra ekipage. Jimmy verkar ha kommit över sin värsta frustration över sin grundstötning från gårdagen och börjar redan smida planer på hur AIRBENDER skall bli ännu snabbare på kryssen till nästa säsong.

    Jag smider planer om hur oktober och november skall spenderas på mest effektiva sätt för att vara så förberedd som möjligt inför 2017.

    Sakta men säkert rullar vi fram på E20 och närmar oss Sverige igen…

    /Per Svanberg, Fareast 31 R- GRP edition “Kuài”

    Kompletta resultatlistor och racet sekund för sekund och båt för båt kan du följa här. Jag tycker att Mozilla/Firefox funkar bäst för att spela upp det hela.

    Read more
  • Sailing – Sport, Nature and Technology in perfect harmony

    Ny strategisk positionering från World Sailing. Och en ny logga.

    Jag gillar visionen; “millions more people fall in love with sailing” men i övrigt tycker jag att det är ganska tamt. Samma gamla videosnutt med OS-segling Det är knappast det som får miljoner att bli förälskade i segling?

    Om ambitionen är att differentiera, och få segling att “stå ut”, så behöver man nog vara lite tydligare än så här?

    World Sailing is pleased to announce a new strategic positioning for the sport, expressed in a new, fresh and modern brand identity.

    A stronger and more contemporary visual identity alongside a new vision and mission puts sport, nature and technology at its core and fully completes the transition from the International Sailing Federation (ISAF) to World Sailing which commenced in November 2015. The new brand identity has been rolled out across World Sailing’s digital properties alongside the release of a short film highlighting sailors, coaches, sailing fans and sports fans reinforcement of the new positioning.

    Click here to view the film.

    World Sailing’s Vision and Mission:

    Vision: A world in which millions more people fall in love with sailing; inspired by the unique relationship between sport, technology and the forces of nature; we all work to protect the waters of the world.

    Mission: To make sailing more exciting and accessible for everyone to participate or watch; and use our reach and influence to create a sustainable future for our sport and the waters of the world:

    To create, and regulate, exciting competition events to showcase the natural power of wind driven water sport;

    To build a strong profile and image for sailing – using our key points of difference to resonate with people and give them a lifetime of sport;

    To create a tangible sustainability programme that maximises the positive effect that the sailing community can have on our environment.

    All of this can be encapsulated in a simple message: sport, technology & nature in perfect harmony.

    World Sailing CEO Andy Hunt commented, “World Sailing has to adapt and seize opportunities and our new positioning captures both the substance and emotion of why we all have a passion for sailing. “A more contemporary brand identity for World Sailing represents our new proposition to ensure we stand out in what is a very crowded marketplace and provide us with the flexibility to meet the communication needs of a modern, complex, multi-channel organisation.

    “We hope that new brand identity will resonate well with fans, sponsors and the sailing community and captures the collective desire of Sailors to be the guardians of the Ocean.”

    At World Sailing’s 2016 Annual Conference in Barcelona, Spain the new brand will come to life, enabling the sailing community to explore how to maximise the impact of the new Vision and Mission. Sailing will be laying down plans for a healthy sustainable future for the sport, as well as the more specific subject of sustainability in the waters of the world. The dialogue and engagement will be centred on an overarching theme of, ‘Our Sustainable Future’.


    World Sailing is the world governing body for the sport of sailing. World Sailing is made up of 141 Member National Authorities (MNAs), who are its principal members, and responsible for the decision making process that governs the sailing world. There are currently more than 100 World Sailing classes, ranging from the small dinghy classes for young people up to 60-foot ocean racers. For more information about World Sailing please go to sailing.org or contact marketing@sailing.org

    Read more