Så här kan det låta ombord på Blur. Lite ostrukturerat kanske, men det finns en tanke bakom.
Jag pratar mer om detta och visar andra exempel i ett webinarie, “BlurForSpeed! – Kommunikation ombord”, på onsdag kväll.
Tid: onsdag 2024-04-17, 19:30-21:00
Anmälan: här
Har ni speciella frågor ni vill ställa, eller saker som ni funderar på, så tveka inte att kommentera här.
Inte så kul.
Det är ju sånt här man är orolig för när man är långt från land.
Frågan är om man hade kunnat undvika detta genom att droppa rodret och sedan täta på nåt sätt? Det är nog helt omöjligt att få styr på en hjärtstock som löper amok.
IdaLina har tyvärr förlist igår.
Vår hjärtstock gick av och vi kämpade två timmar med att försöka stabilisera hjärtstocken, det slutade med att vi fick skruva bort de två kvadranterna för wire och autopilot och sänka rodret. Tyvärr var nedre lagret redan avslaget och ett 15 centimeter hål fyller båten med vatten. Vi försöker täta hålet med all utrustning för detta vi hade med ombord, en extra länspump 220V jobbade hårt, men det var redan vatten 2 dm ovan durkarna hela båten. De pumpar vi hade räckte inte till så vi fick planerande att lämna båten och packade allt vi hann ta med oss i vattentäta säckar.Nu är vi i säkerhet på svenska båten Pacific Wind som kom fram till oss precis när IdaLina försvann i djupet. Vi är så tacksamma att två av våra svenska vän-båtar vände för att komma oss till undsättning. Vi var i vår livflotte när de kom fram till oss.
Nu är det läge att anmäla sig till racen vi skall segla innan semestrarna.
Man tänker ibland att man kan vänta till deadline, men det är roligare både för arrangörer och andra seglare om vi fyller upp deltagarlistorna. Dessutom är det nyttigt att ge sig själv en deadline.
Det är lite besvärligare att vårrusta när båtan står i Newport jämfört med i Torslanda. Man måsta vara lite noggrannare för att få med sig rätt skruvar…
Fast vi borde ju vara vana vid det här laget – 5:e året utanför Sverige.
På agendan den här gången var några lite större projekt. Det ena handlade om att uppgradera navstationen med en ny VHF/AIS från B&G, byta ut Vulcan-plottern mot nya Zeus S och utvärdera en Nemesis-display för masten.
Det kommer en separat artikel om detta.
Saker som jag gillar bäst så här långt:
Jag har aldrig riktigt varit vän med VHF som kommunikationsform. Kanske kan det bli ändring på det nu.
En navstation blir aldrig riktigt klar? Lite veckigt att få in allt, men blev ganska bra till slut.
Från vänster: USB-laddare till dator, H5000 Hercules, V100-B B&G VHF/AIS, NSPL-500 antennsplitter, säkringsboxar för alla navprylar + nätverk/dator och i hörnet en PredictWind dataHub som är nätverk ombord.
Det andra större projektet var att byta rattaxeln (och sätta tillbaka en nylackerad ratt. Bägge blev ju skadade när min transportör försökte montera av ratten i Florida med hjälp av gasolbrännare, träkilar och en slägga. Mer saker gick sönder under två dagar i West Palm Beach jämfört med ett par säsonger av tuff offshoresegling.
Men det blev ett bra tillfälle att serva hela styrsystemet.
Man får se det positiva i alla situationer…
Mycket prylar blir det.
Vi skall ju segla under ORR både i Newport-Bermuda och på Transpac nästa år. Ännu en regel efter SRS, DH, NorRating, IRC, ORC och PHRF… En bra sak är att man accepterar alla våra mått från ORC, med tillägget att man kan få lägga till “Offshore Gear Weight”.
Det är ju en av de saker som missgynnat små lätta båtar, då all säkerhetsutrustning väger ungefär lika mycket på en Farr 30 som en 60-fotare med lika stor besättning.
Så här såg det ut för oss. Ganska nära min gissning på 200 kg.
Inventering av frystorkat.
Nästa gång blir det dags att ta tag i masten som också är olackad. Det innebär att en del beslag skall tillbaka innan vi kan masta på.
Det händer mycket i Newport. Även i mars. Plötsligt dök det här ekipaget upp.
Seglarvärlden är ganska liten.
Som när jag var i Newport för att mecka båt förra veckan. Då tittar det förbi en svensk kille, Lennart Davidsson, och tjatar lite. Det visar sig att han är i Newport för att titta på Kialoa III som tydligen ligger 50 meter bort.
Eftersom detta var en av de båtar som man läste om i Yachting World när man var ung, så var jag så klart tvungen att kolla in båten.
Några dagar senare var köpet klart och vi kunde fira på Rusty’s. Hemmahamn blir troligtvis Bonaire i västindien, men den lite längre planen är att segla alla de race som båten seglade under glansdagarna. Först på listan verkar Fastnet vara. Är man sugen på att segla med båten så skickar man ett mail till Lelle.
Fler foton på flickr.
Gillar man dessa båtar kan man också följa Facebookgruppen Friends Of The 5 Kialoa Racing Sailboats.
Båten designades av Sparkman & Stephens för Jim Kilroy 1975. Den är 79 fot lång och byggd i aluminum. Från början så var det en ketch, men konverterades 1976 till en mast.
Under några år på 70-talet seglade man alla de stora racen, inklusive Fastnet, Sydney-Hobart, Transpac, Transatlantic, Cowes Week och SORC. Man höll också banrekordet i Sydney-Hobart i 22 år!!!
Mysigt ställe för en gipp i 30 knops vind.
Klassisk navstation.
På den tiden besättningen sov i förskeppet…
Under race i västindien för inte så många år sedan.
Lelle är happy efter att ha hittat en bestättningsjacka.
Tillsammans med Svenska Havskappseglingsförbundet kör vi ett Webinar på temat “kommunikation ombord”.
Vi pratar basics – vad man behöver prata om ombord – visar videoexempel från vår båt och diskuterar vad man som skipper behöver göra annorlunda för uppmuntra löpande dialog ombord.
– Vi har ju ett lite annat sätt att tänka kring detta för att få med alla ombord. Vi upplever också att ett decentraliserat och iterativt sätt att kommunicera ger oss en edge när läget blir oklart eller otydligt.
Tid: onsdag 2024-04-17, 19:30-21:00
Anmälan: här
Har ni speciella frågor ni vill ställa, eller saker som ni funderar på, så tveka inte att kommentera här.
Det här så sjukt cool!!!
Jag lärde ju känna Cole när vi seglade Bermuda 1-2 förra sommaren. Vi pratade mycket om varför hon seglade solo och vilka drivkrafter som var viktigast för henne. Hon kom från ett helt annat håll än de flesta professionella seglare, och hon var ganska trött på hur saker funkar i vår sport. Däremot var hon väldigt tydlig med sin målsättning – att få segla jorden runt solo.
Och mindre än ett år senare så går hon i mål som 2:a i Global Solo Challenge.
Today at 07:23 UTC, 8:23 am local time, Cole Brauer took second place in the Global Solo Challenge after Philippe Delamare and became the first US female to sail solo, nonstop, around the world, by the three great capes. Less than 200 people achieved this feat since Sir Robin Knox-Johnston became the first man to do so in 1969. Kay Cottee was the first female to complete a solo circumnavigation in 1988. Cole Brauer is the 18th female and first US female to enter the history books for one of the toughest sporting endeavours there are. She took 130 days 2 hours 45 minutes and 38 seconds, setting a new reference time for a solo circumnavigation on a 40ft boat improving by around 7 days the previous record set by the late Guo Chuan in 2016. It was a long and emotional day which started well before sunrise after a sleepless night monitoring Cole’s progress, meeting her at sea, watching her sail at First Light into A Coruna and celebrating her outstanding achievement. Well done Cole!
Jag tror inte vi fattar hur stort detta är för vår sport. Framförallt i USA. Och med nästan 500.000 följare på Instagram så har hon gjort ett avtryck som få andra seglare de senaste åren.
Nedan några av hennes framträdanden senaste veckan.
Jag hoppas jag får chansen att gratulera henne på riktigt när jag är över om en vecka!
Plötsligt händer det!
Det här har ju varit en av de skummaste lanseringarna någonsin. Men nu verkar det vara på riktigt och vi kan få se den på ORC Med Championship i Sorrento i maj.
Vad tycker vi?
Man hade ju hoppats få se den på linjen samtidigt som X-yachts nya XR som är i samma size. Men den lär dröja till 2025.