Veckans debattinläggen från Christian Haeger på FarEast 28R Kwanza.
Håller med till 100% – väldigt ofta är mindre och enklare också roligare.
Efter att ha sålt vår X-41a Kwanza så var vi väldigt nöjda med att få vara med på satsningen på den nya Club Swan 43an Vargen. Vi hade själva närt en dröm om att kappsegla i Medelhavet men insåg att vi aldrig skulle ha vare sig tid eller pengar till att genomföra det. Men nu får vi vara med ändå och uppskattar utmaningen med att vara med och få utveckla en ny klass. Men efter att ha varit i St Tropez i höstas så saknade vi seglingen på hemmaplan. På flygplatsen gjordes planen upp bland oss fyra blivande delägare att det var dags för något nytt och enkelt på hemmaplan 2026. Men vad?
Kravlistan var rätt enkel. Trailerbar, begränsad besättning, snabb, enkel, modern, gennaker och att kunna vara med på MBBR. Efter lite utvärderingar stod det mellan Farr 30, Fareast 28r och Melges 24a. Med en snittålder på över 60 år så kändes Melges för sportig och Farr 30 något för gammal och känslig, dessutom väldig hög på trailer. Så i vintras blev det en Fareast 28r, nya Kwanza.
I lördags var det Tjörn Runt i vilken ordning vet vi inte. Vårt första Tjörn Runt vad med en Vindö 40a 1973 och kampen var att slå övriga Vindö-båtar. Sedan har vi haft Comfort 34a, Maxi Racer (Cats & Soffi), J24a (Lotus 123), X-95a, Farr 38 (Hägring), First 40,7 (Drake), First 35, X-41 och nu Fareast 28r (samtliga Kwanza) och seglat Tjörn Runt ett antal gånger med samtliga båtar. Vi har vunnit startgruppen ett par gånger men aldrig totalt. Men vad är egentligen viktigast?
Vi har kommit fram till att vår måttstock som vi hade med pappas Vindö 40 räcker fullständigt för att njuta av och få spänning av kappsegling. Alla kan vi skapa vår egen måttstock och bestämma vilka konkurrenter vi vill slå och hur vi ska förbättra oss.
Nu har vi hunnit med tre regattor under sommaren och vi har hittat en båt som givit oss det roligaste Tjörn Runt som vi någonsin seglat. Inte för att resultatet var det bästa, vi kom 5a i stora kölbåtsklassen och 51a totalt. Men det var definitivt bättre än förväntat med potential till bättre resultat i framtiden. Men undanvindarna var fullständigt magiska och ger en helt ny dimension till seglingen.
Under MBBR började vi lära oss båten, men med begränsad tid för träning så gjordes flertalet misstag och även under Hermanö trålade vi gennakern och fick sedan ett fall som fastnade vid nedtagningen vid sista rundningen. Så skedde även under Tjörn Runt där de flesta säkert sett vår vurpa under kraftledningarna där vi broachar svårt. Men vi tycker om att segla hyfsat offensivt och har alltid haft bra hantering av båten även i hårdare vind. Vi gjorde ytterligare säkert 3-4 broachar då vi hade vår största gennaker. Men däremellan seglade vi i 18 knop och flög förbi allt och alla. Tidsangivelserna visar att endast en Melges 24a var snabbare från Vasholmarna in till mål. Den känslan var det häftigaste vi varit med om. Vi gjorde surfar i över 18 knop med X-41:an, men nu flög båten fram i en konstant fart på 18 knop.
Men även kryss och halvvind är en ren glädje och på MBBR kunde vi matcha X-35orna på kryssen. Att vi ännu inte seglar upp till vårt mätetal är inte lika viktigt. Båten är fantastisk att segla och vi fortsätter att lära oss hela tiden. Vi har testat med sex man på MBBR och Hermanö, vilket funkar bäst och var något lätta på Tjörn Runt där vi var fem man. Sittbrunnen är stor och lättarbetad, två winchar i sittbrunnen, många cleats och en winch på det asymmetriska rufftaket räcker gott och väl. Enkla avlastare på det korta däcket mellan mast och nedgångsluckan gör jobbet enkelt och avsaknaden av förpikslucka förenklar ytterligare. Alla får plats.
Eftersom vi inte kommer hinna med några fler regattor i år så lyfte vi båten direkt efter Tjörn Runt. En timme för att rigga av och sedan lyfta upp på trailern och vips så är båten klar för vinterförvaring.
Vi är efter denna första säsong otroligt nöjda med Fareast 28an, det blir säkert ingen stor entypsklass igen så vi ger oss själva stor frihet att förbättra båten. Bland annat har vi haft problem med att storen fastnat i akterstaget vid slag och gippar, så det kommer åtgärdas.
Det finns ett antal till salu och vi hoppas nu att fler ska upptäcka denna fantastiska konstruktion med hög fart och enkel segling. Både på Hermanö och Tjörn Runt hade vi sällskap av andra Fareast 28or. Under alla omständigheter kommer vi köra många säsonger med fokus på Västkusten och det vore kul att få några fler båtar att utvecklas med. Det blir inte bättre; Snabbt, Billigt och Enkelt
After a great season so far, it was time for what would probably be the biggest challenge of the year: the 635 nm RORC Baltic Sea Race. It was our first properly long race as a double-handed crew, but we felt comfortable with the boat, our new sail inventory, and with each other.
Gotland Runt had been a real statement against a lot of good boats, and to be honest the Baltic Sea Race entry list looked a bit thin by comparison. The race was scheduled on the same dates as the ORCi Europeans in Klaipėda, and many of the Baltic boats had gone there instead. Our impression was also that RORC and the local organizers weren’t quite pulling in the same direction when it came to promoting the event. Anyhow. In the end 21 boats started in IRC, seven of them double-handed.
Still, there were boats we very much wanted to beat. J/121 Jolene above all, since they’ve been a benchmark for several seasons now. And a couple of the boats from Gotland Runt, JPK 10.30 Spirit and the Figaro 2 Amazigh, were probably keen on a rematch…
The delivery from Stockholm/Bullandö to Helsinki went well, with stops at Örö, Barösund and NJK before we ended up in downtown Helsinki.
The theme, of course, was saunas, and we now have the beginnings of a Blur ranking. The Finnish archipelago also left us wanting more, and we’ll happily come back with a boat better suited to archipelago cruising (separate blog post on that coming shortly).
We also used the delivery to compare the weather models in the area. We’ve been hacking on some AI-based tools over the summer, and the first version ran during Gotland Runt. Now it was time for an updated one. In general, the models did well, and we alternated between FMI Harmonie, ICON-EU, MET Nordic, and ECMWF. In light and medium wind, they all agreed, but every one of them also tended to underestimate the wind once it came above 20 knots. We expected FMI to excel, but ICON was closest to reality.
During the week, several forecasts had shown 35+ knots, but by the skippers’ briefing things had settled around 20-25 knots for the beat across to Sweden, and then 25-35 knots and up to 2.4 m significant wave height NW of Hiiumaa on the way back after rounding Gotland.
We also planned on eating well.
The start
The start area west of Suomenlinna offered perfect conditions: sun and 14 knots from 218 (SW). We nailed the start at the windward end, and then the race committee called it off… WTF! Apparently someone had lost track of the countdown.
Second attempt was less successful: a perfect OCS, three or four seconds before the gun. It’s super important to get away first when you’re about to sail 600-plus miles 🙂
We managed to sail through the fleet fairly quickly anyway. First Pär and Nadine in the slowest boat in the fleet; Albin Nova Team Mobline. They were the first boat to throw in the towel after four hours of beating.
Here we pass the First 35 Bianco, who in the end took the class as the only finisher. The first leg down to Helsinki Lighthouse was upwind with a number of fixed marks. We started with J3.5 since we knew the wind should pick up, and struggled a bit when it dropped to 10-11 knots. But overall, we had good pace.
The perfect boat for this race: Linda Goddard’s Swan 53 Bedouin. After the race, she said:
“The conditions were challenging, and I’m happy to be back on land… The Baltic Sea’s short, sharp waves during the first 24 hours really surprised us. They were unlike anything we’ve experienced on bigger seas, so it was a great learning experience for the whole team.”
Leg 1: Helsinki to Hanko – the first test
Once we got out to sea, the models pointed to the wind ticking right. We tacked immediately and stayed on the right-hand side along with most of the others. Jolene, Spirit, Amazigh and C-Me appeared to be thinking along much the same lines.
We also managed to sail past Spirit after a couple of hours and were now first on the water in IRC 2.
The first boats to fall victim to the TSS was Jolene and Bianco. Jolene cut the corner a bit too tight and sadly decided to retire. Bianco just went through the middle and got the mandatory 3-hour penalty.
The day’s fight, somewhat unexpectedly, was with the Sydney 40 Rush and the Arcona 460 Stora Blå. They sailed past us several times, yet somehow we were still ahead of them at Alma.
Dinner time!
The wind peaked at 21 knots with 26-knot gusts at 16:00, TWD backing 217 to 255 through the afternoon and then swinging back to 214 by 23:00. We were the first boat in our group to tack west after the first TSS, and we think we timed it pretty well. Leaving the fleet is always a risk, but our routing was pretty clear. We ended up a bit too close to the rocks south of Hankö to get full leverage, but still extended on both Spirit and Amazigh.
We were super happy with the first 12 hours, sticking to the big plan, playing the shifts, pushing hard and trusting our boat speed. Being third on the water after Swan 53 Bedouin and First 40 C-Me in a 33-footer wasn’t bad.
Leg 2: The crossing to Almagrundet – the heavy bit
The second morning the wind picked up. From 04:00 the wind built steadily, 17 knots at 06:00, 20-21 knots median from 08:00 to 11:00, peaking at 23.5 kn median and 30-knot gusts around lunch.
Direction 250 backing to 212 over the morning, so the crossing was a long port tack against a building sea. During the afternoon, TWA opened to 42-44 as we could crack off toward the mark.
As many others have said, the big issue was the sea state with short and very steep waves. We were sailing fast under autopilot, and the boat really likes a bit of wind. But we were constantly taking big waves over the deck, and slamming was terrible. I was sure something would break.
We’ve had similar legs in the Rolex Middle Sea Race as well as on several returns from Bermuda, but this felt more relentless.
After tacking west, we decided to take a reef in the main, then when the wind built, we took both a reef in the J3.5 and a deep reef in the main. Still going fast, but easier to cope with the waves.
We even treated ourselves to dinner. Not bad.
Almagrundet – the decision
Somewhere on the crossing, maybe a hundred miles out from Alma, we both started asking ourselves the question every offshore sailor knows: is this worth it, what are we doing out here, and is this even a race anymore? Neither of us said it out loud for a while. When we did, the answer came fast, because we’d been carrying it separately for hours.
Every model told the same story: upwind in a lot of breeze to the north tip of Gotland, a bit more variety round Hoburgen, then a hard NW reach in 20-30 knots with a lot more in the gusts down the last two legs. 430 nm of it. Boat fine, crew fine, nothing broken. Just no good reason to keep going that we could make ourselves believe in.
At 23:15 we pulled the plug.
Was it the right decision?
We dedicated a separate blog post to this and the discussions we’ve had afterward: “Learnings from retiring”.
The YB leaderboard at that moment: 1st IRC Two, 1st IRC Two-Handed, 1st FinRating, 2nd IRC Overall, 3rd monohull behind BEDOUIN and C-ME.
And we were not alone: Amazigh was already pointing at her home port a few hours before Alma and reported RET at 23:36, Spirit at 00:10, Stora Blå at 02:02. Four boats, same forecast, same decision within three hours.
Huge congrats to everyone who completed the race. Five boats out of 21 finished, and each of them earned it. C-Me is probably the toughest crew we have in Sweden, and Bianco showed what Finnish sisu can do: two-handed, all the way round, in that weather, and a class win despite a penalty. Bedouin sailed a superb race up front, and Schlüssel von Bremen and Rush ground it out to the finish. There is nothing lucky about being on that list.
Thanks to RORC and the Finnish organizers for putting on a proper offshore race in the Baltic. We’re sorry we couldn’t give you a fuller finish list. Next time.
And thanks to Mattias, who is exactly the person you want next to you when hard decisions need to be made.
What we learned – and tips for next time
On the weather models
Very happy with our setup here. FMI Harmonie and ECMWF were the two we trusted initially; MET Nordic as context; then ICON turned out to be the best poast Hankö. The global/AI models (aifs, aigfs, gfs) ranked last the first afternoon and were dropped. Since Gotland Runt, we’ve done even more work on ranking models versus our actual logged data, and this gives us confidence to play offense.
One: we sailed the boat fast
Pretty close to target upwind in 15-23 kn for 36 hours, with some discounts for slamming, and we were the third boat on the water at Alma.
Two: routing every 2-3 hours, and it paid
Seven archived routing sessions in 26 hours, plus more we ran for finer positioning around TSS and did not save. The Alma decision was made on three models that agreed. Whatever else you think of the decision, it was made on good information.
Three: sail inventory in a breeze
First race with the J3.5 and it works ok from 12 knots in flat water. Real crossover between J1.5 and J3.5 is probably 14-16 knots and 12-18 if you’re pushing it. Reef works great even if we need to change the halyard from a halyard lock on the fully hoisted jib to a normal one when it’s reefed. Alternatively, we could make a strop. Also need a better way to collect the foot of the sail, as we had on the J/111: chock-cord strops that are easy to attach in waves.
Reefing the main also worked well. The only issue is managing all the loose sail when going to the deep second reef. Either we fit lazyjacks, or we spend some quality time rolling the bottom half into a tidy package. Not an enviable job to leeward in fruity conditions.
If you’ve sailed Gotland Runt, you know that Almagrundet means you’re nearly done.
Finish, Sandhamn, beer, Värdshusbiff and some well-deserved sleep.
Twenty years of conditioning.
The Baltic Sea Race course put that exact mark a third of the way into the course. With 430 nm of heavy upwind and tight reaching still to go. So when we bore away at Alma after 36 hours of racing, leading IRC Two, two-handed and FinRating, we could practically hear the music from Seglarhotellet.
Homer covered this three thousand years ago.
The sirens’ trick is that they sing your song. Odysseus knew willpower would lose, so he didn’t rely on it: wax in the crew’s ears, himself lashed to the mast, standing orders to ignore the captain when the captain begs. Behavioral economists later named it a Ulysses contract.
We didn’t have one.
But we had our car parked at Bullandö Marina.
We’ve since done a fairly brutal debrief; tracking data, weather archive, and an uncomfortable amount of psychology. Our conclusion: the decision was probably right for this race.
But the decision making process was wrong in ways that would bite much harder in a race that mattered more.
Here’s what we learned:
1. Decide what the race is for. Before the start. Asked separately how we’d actually treated BSR, we both said ~80 % “we’re here to win”. Asked how we wish we’d defined it: 40 % racing, the rest would be experiment and training. When the fleet collapsed and the best shorthanded teams retired, the 80%-frame made retiring rational.
2. Chart the sirens along with the course. Every course has places where quitting is cheap; a home harbor or a familiar marina near a mark. If the course rounds something your brain files under “finish”, expect the music. The kicker: we had identified this exact mechanism before the race…
3. The conditional pact IS the decision. Somewhere mid-morning we agreed: “if the forecast still looks like this at Alma, we’re done.” That sentence felt like postponing the decision. It was the decision. From that moment, every forecast check asked “do we get to stop?” instead of “should we?”.
4. Classify before you argue: RED, AMBER, GREEN. RED = safety, damage, dangerous fatigue: you stop, no philosophy required. AMBER = the sporting equation genuinely changed: analyse it. GREEN = cold, wet, bored, unmotivated, far from home: not a reason. That’s the sport you entered.
5. Double-handed consensus comes fast. Too fast. Both of you doubting privately, neither wanting to be the weak one. Then one careful “are you thinking what I’m thinking?” And the answer is relief. Two private doubts become one joint decision in minutes, and it feels like truth because you agree. Nobody made the case for continuing.
6. Nobody will hold you accountable. That’s the trap. We posted our RET with a screenshot of the leaderboard. 188 reactions: “wise”, “smart”, “love the honesty”. One single critical comment. Retiring while leading pays out socially like a win, at a fraction of the cost, which quietly teaches your brain to do it again.
7. Sometimes retiring is right. So decide in advance which races deserve the grind. Annie Duke’s research says most people quit too late; walking away at the top is rare and sometimes optimal. The skill isn’t grit – it’s aim. We now carry a one-page decision contract: the frame in percentages, what success looks like without a podium, the sirens marked on the chart, and a protocol for the moment “should we retire?” comes up.
Worth remembering how the story ends: Odysseus got to hear the song and sail past. That’s the actual goal. Not a crew that never retires, but a crew that knows why it continue and why it retires.
Decision contract — template v0.9
Built by the crew of J/99 BLUR after retiring from the RORC Baltic Sea Race 2026 while leading. Not a promise never to retire. A promise to know why we continue or why we retire.
Fill in BEFORE the start, per race. Ten minutes, both crew present.
Before the start
1. Frame (adds up to 100 %, both sign): RACING ___ % EXPERIMENT ___ % TRAINING ___ %
2. Success without a podium. This race was worth doing even if we don’t win, provided: ______
3. What’s at stake. Qualification, season goals, anything else: ______
4. The sirens on this course. Where along the track is quitting cheap? Home waters, a comfortable harbor near a mark, a place our brains has filed under “finish”. Mark them NOW: ______
5. Retirement classes:
RED = safety or capability: injury, illness, dangerous fatigue, critical gear failure, weather outside our margins. We stop. No discussion needed.
AMBER = the sporting or strategic value of the race has genuinely changed. May be examined, but only through the protocol below.
GREEN = cold, wet, bored, unmotivated, a long way to go, missing the shower. Never a reason on its own. This is the sport we entered.
During the race: when “should we retire?” comes up without a RED
a. No conditional pacts. A sentence like “if the forecast still looks like this at X, we retire” IS a retirement decision.
b. No consensus in the first conversation. Separately, in writing, five minutes: my reasons, each classed RED / AMBER / GREEN, plus “if I were deciding alone, my probability of retiring is __ %”.
c. Steelman both directions, out loud. The best possible case for continuing AND for retiring.
d. Goal test: “Does retiring affect what we set out to achieve in points 1–3?”
e. Decide no earlier than one full watch cycle after (b). Until then the plan stands; the default is continue. The burden of proof is on retiring: “What relevant change means this contract no longer applies?” If that question can’t be answered concretely, the answer is GREEN.
After the race
f. One line in the debrief: did the contract hold? Was the question raised, and was the protocol followed? What changes in this template for next time?
I actually listened to her first book, Thinking in Bets, just a few weeks ago when we thought about our decision system around weather models.
Should have read this one instead.
Annie Duke played poker for a living before she started writing about how people make bad decisions. Her main finding is that most people quit far too late, not too early. Leaving feels like admitting the whole thing was a mistake, so we don’t. Grit gets all the credit; knowing when to walk away is the harder skill.
Det ser ut att bli ett klassiskt Tjörn Runt med kryss söderut innan vinden drar på sydväst och upp till 10 m/s fram på dagen. Till slut 197 båtar vilket är en handfull färre än förra året.
Som vanligt fördelar jag favorittrycket lite lagom:
1. Flerskrovsbåtar (09:00)
Optixmarine (M32, Anton Karlsson) Kommer runt Tjörn innan kaffet i följebåtarna kallnat, men inte riktigt rekordvinkel på vinden?
Pitti Platsch (Hobie Cat 18, Jesper Stigberg) Lägst SRS i klassen men spikar precis som förra året.
2. Kölbåtar (09:10)
Fjorton H-båtar som just värmt upp med VM i samma vatten. 57 båtar och Flavio Favini som världsmästare. Flera av Tjörn Runt-anmälda var med, så startlistan går faktiskt att seeda:
Mariett (NOR 99, Eskild Larsen) är bäste Tjörn Runt-deltagaren på VM med en åttondeplats, inklusive en tredjeplats i näst sista racet. Förhandsfavorit, oavsett vad Stenungsundsgänget tycker om saken.
Garbo (SWE 609, Bengt Ramne) var 12:a på VM och stundtals riktigt vass (en fjärdeplats i race 2). Att VM-formen sitter i efter bara en vecka är ett rimligt antagande. GKSS-flaggan förpliktar.
Freja (SWE 541, Fredrik Kullenberg) var 17:e på VM och bästa STSS-båt bland Tjörn Runt-anmälda, med en sjätteplats som topnotering. Hemmavatten i dubbel bemärkelse nu: både VM-banan och Tjörn Runt-banan. Slut på ursäkter.
Men storfavorit är som alltid Oscar (Accent, Elin Oskarsson) där båten hittar runt banan på egen hand.
3. Kölbåtar (09:20)
Tolv Expresser med historik att luta sig mot. Förra året tog Expresserna fyra av de sex första platserna i gruppen, men de två som stod högst på listan, Tomas Movin och Michael Collberg, saknas i årets startlista. Collis var väl den siste som vunnit totalt i Express? Tronen står alltså tom, och arvsordningen ser ut så här:
Wilma (SWE 2015, Eric Simonsson, BKSS) är bästa återvändande Express, trea i fjol efter Movin och Collberg. Med de två före honom borta är det här på pappret hans år. Sådant trashtalk brukar dock vara det säkraste sättet att sluta femma.
x (SWE 290, Henrik Stålheim) var fyra i fjol, en dryg halvminut efter Simonsson på korrigerat. Har bytt hemmavatten till Vänersborg men lär inte ha glömt vägen runt Tjörn. Att båten heter “x” gör den dessutom omöjlig att snacka skit om på ett meningsfullt sätt, vilket kanske är poängen.
Och en varning till samtliga: Whatever (Sonar, Joachim Stadig) slog hälften av Expresserna i fjol som femma i gruppen. Ingen Sonar har någonsin vunnit Tjörn Runt totalt, så motivationen finns. Favorit till att vinna klassen igen precis som 2019.
4. Kölbåtar (09:30)
IOD-flottan från Stenungsund = tio stycken International One Design. Det här är inte en kappsegling, det är något viktigare. Är Urban Ristorp fortfarande favorit?
Emma (Soling, Anders Åhman, Saltsjöbadens BK) är regerande gruppsegrare, och årets givna måltavla. Solingen är dessutom ingen sentimental gäst i sammanhanget: totalsegrare i Tjörn Runt både 1969 och 1988.
5. Kölbåtar (09:40)
Det här är gruppen där expertisen går bet. Tre helt olika vinnarprofiler, tre helt olika båttyper, och ett SRS-spann så tajt att det avgörs av vem som får finliret att stämma.
No Name (A22, Staffan Cederlöf, StSS) har seglat runt Tjörn så länge någon kan minnas, tog hem priset för bästa doublehanded i fjol på sin Compis, och har nu uppgraderat till den ultimata långsmala raketen. En A22 med högst SRS i gruppen är ett tydligt statement: nu ska det gå fort på riktigt. Frågan är bara om raketen och Tjörn-rutinen hittar varandra redan första året? Nytt vapen brukar kosta en säsong eller tre.
Älvan (Smaragd, Johan Davidsson, LSS) är på pappret troligaste segraren i det här vädret? Davidsson vann Classic-banan 2017. Smaragden är för övrigt Tjörn Runts kanske mest pålitliga totalvinnar-båt genom åren; Sandberg tre gånger + Granhed 2022.
Njord (Melges 20, Søren Dalsgaard Rasmussen, Vallensbæk) var tvåa i klassen förra året och tillbaka för att göra klart ärendet. En Melges 20 är snabbast i gruppen den dag det blåser rätt, men och långsammast i fältet den dag det inte gör det. Dansken har med andra ord redan satsat allt på en väderprognos.
Grit (J/9, Mikael Bratt, GKSS) har vunnit sin klass här tidigare och ser fram emot kryssen. En J/9 marknadsförs som daysailer, men verkar vara en sleeper. Ytterligare ett skäl att kalla gruppen omöjlig att tippa.
6. Kölbåtar (09:50)
Här behövs ingen krystad dramaturgi, förra årets resultatlista skriver den själv:
J/80-duellen: Veloce mot Han Solo. Federico Garofalo vann gruppen i fjol – double-handed dessutom. Fyra i fjol: alltid snabbe Fredrik Roos, som i skall undvika bleken. Full transparens: Roos är en del av Blur-teamet, så neutraliteten i den här förhandstippningen är exakt noll. Han Solo mot en italienare med titel att försvara…
X-332-duellen. Bertil Rohlen och Per Alexandersson var tvåa och trea i fjol, skilda åt av 43 sekunder på korrigerat efter fem timmars segling. Rohlen seglar med full besättning, Alexandersson double-handed, och båda slutade före båda J/80:orna. Revansch- och positioneringsbehoven är med andra ord jämnt fördelade över hela kvartetten.
X-99-duellen: eXile mot Xstream. Kellström var bäst av 99:orna i fjol som femma, i år utmanas han av Anton Larssons eXile från Stenungsund. Samma båt, samma vatten, en knapp hundradel i SRS-skillnad — det här avgörs av trim och beslut, ingenting annat.
Outsidern: Sleipnir (Concorde 38, Jesper Fog, Kaløvig). När båtarna ovan låser fast varandra i taktiska småkrig kommer dansken med det enklaste argumentet av alla: vattenlinje
7. Kölbåtar (10:00)
Lady Godiva (Dominant 105, Anders Dahlsjö, Lerkil) är storfavorit, och det är inte ens kontroversiellt. Fyra totalsegrar i Tjörn Runt: 2004, 2017, 2018 och senast 2024. Ingen aktiv seglare i startfältet har facit i närheten, och vädret ser ut att bli precis sådant som Dominanten och Dahlsjö trivs i. Alla andra i gruppen seglar om andraplatsen tills motsatsen bevisats och skulle han vinna igen är han uppe i fem, ensam i historieböckerna. Ingen press.
Vindrus (XP-33, Jesper Folkesson, De Tio Öarna) är båten vars optimeringsfrågor blev ett helt nybygge i Italien. Vindrus är såld, Costiera 353 tar form i Fano, och det här kan vara sista varvet runt Tjörn med gamla båten. Sålda båtar brukar för övrigt segla som befriade – inget att förlora, inget att vara rädd om. Eller?
Melges 24-hotet: JARVIS och Nn. Två av gruppens bästa team. Jonas Berntsson kommer dessutom direkt från en fjärdeplats på H-båts-VM på hemmavattnen, så formen är det inget fel på. Problemet är prognosen: en Melges 24 med SRS 1.046 behöver rätt vinklar för att leverera. Men kan man plana från Klädesholmens och hem kan man vara med i snacket.
8. Kölbåtar (10:00)
NIKE (Shogun 43, Martin Angsell, KSSS) Stockholmsmaskinen är på promotionturné på Västkusten och vill garanterat visa vad den går för. Åtta man, SRS 1.257 och ett namn som förpliktar: just do it, som det heter. Ingen press alltså – bara hela fjordens blickar och ett rykte att förvalta.
Flash V (First 40, Erik Krister, Sandefjord) är stabilast i klassen, med nio man ombord och den sortens rutin som inte gör spektakulära misstag. Måste man tippa någon är det norrmännen som har lägst odds: en First 40 seglar hem sitt SRS-tal i de flesta förhållanden, och de vet exakt hur man gör det tråkigt för alla andra.
Draklunne (Bavaria 38 Match, Mattias Wilson, GKSS) trivs i precis de här förhållandena, och en Bavaria Match med rätt genuatrim är betydligt elakare än ryktet. Lokal kännedom plus rätt väder är en kombination som brukar straffa tillresta favoriter.
Mini Ravenger (Club Swan 36, Juan Carlos Oliva)har högst SRS bland enskroven och ett namn som låter som en Transformers-skurk. Sweetaste båten på linjen, och de vet om det. Frågan är om det räcker hela vägen runt Tjörn.
Det är kul när folk i Blur-teamet seglar nya race.
Här kommer en rapport från Johan Fredriksson, som rundat Long Island.
Kul också att Josh Reisberg i J/120 Abilyn spikade DH-klassen. Vi hängde en delö när vi seglare Bermuda 1-2 mot varandra.
Att starta framför Frihetsgudinnan har alltid funnits på min bucket list. Så när jag sprang på Ken Wisdom – hans Arcona 435 var jag med på under ARC 2024 -och fick frågan “Would you like to come and join us? We need to be 8 in the crew” tog betänketiden ungefär två sekunder.
Detta var sex dagar före start, så det blev bråttom med flygbokning och packning av Gore-Tex. Att yngsta dottern kunde följa med gjorde beslutet ännu enklare.
Around Long Island Race (ALIR) körs årligen, och det här var 49:e upplagan. Välkomstfesten satte nivån direkt: fri bar och italiensk buffé med en ostbricka i XXL-format.
Banan är enkel att beskriva: runda Long Island om babord, 207 sjömil fågelvägen. Starten var desto svårare. Två knops ström och väldigt puffigt mellan Staten Island och Battery Park. Vi lyckades precis undvika lä-båtens ankarlina och kryssade långsamt söderut med Frihetsgudinnan om ena sidan och Long Island om andra. Planen var att hålla vänsterkanten, eftersom strömmen satte in mot Manhattan med 1–3 knop i den lätta vinden. In på det grunda vattnet, bara. Notera också vårt försök att bygga AWS med Code 0 – det kändes i alla fall snabbt.
I vår klass fanns sex ORC-båtar, allt från J/121 Habiru – nytt ställ varje år, till och med barlasttankarna urplockade – till First 50 Crocodile, plus lite annat skoj.
Första kvällens solnedgång sitter kvar: Downtown i motljus med Chrysler Building och Empire State Building i siluett på avstånd. Sedan dragrace österut med J/121:an 2–3 sjömil framför. Via AIS och trackingsystemet YB kunde vi se att vi höll ganska jämna steg med proffsbesättningen.
Morgonen dag två bjöd på mycket lätt vind. Vår game plan var att gå nära land för att undvika ström, men det visade sig finnas mer ström än väntat precis utanför Hampton Bays. Tre stora valar och flera stim delfiner höll humöret uppe ombord.
Jag åkte upp i masten för att se var vinden fanns, och hämtade faktiskt hem en del av försprånget till J/121:an – men på slutet, före rundningen av Montauk, hittade de mer vind och drog ifrån igen till ungefär sex sjömil.
Mer än halva racet återstod, så det var bara att pusha hela tiden och inte bli sittande med fel segel. Från J2 till J1.5, vidare till Code 0, tillbaka till J1.5, och så vidare. Bra killar ombord och kanonmat underlättar. Vaktschemat körde vi 3 timmar på, 3 timmar standby och 3 timmar off med helig vila under däck – samma upplägg som vi använt på Blur under bland annat Middle Sea Race.
Tidvattnet rinner ut ur Long Island Sound med 2–3 knop när det är som starkast, så det gäller att hålla sig i strömlä nära Plum Gut. Här har man genom åren sett båtar kasta dragg för att inte åka åt fel håll. Andra natten stod vinden ganska länge, men efter midnatt låg vi och stampade i 1,5 knops SOG. Kom igen nu, gubbs. 😊
Vindskiftet från norr kom tidig morgon och fyllde förstås så att J/121:an kunde hålla undan. De gick i mål någon timme före oss, efter 43 timmars segling.
Vi hade fått låna en boj av båten Golden Eye (mint condition) och firade med bad och bärs. Prisutdelningen hölls söndag eftermiddag i underbar atmosfär på Sea Cliff Yacht Club.
Gänget på Pandeon får till sist ta emot sitt förstapris för ORC-klassen på Gotland Runt efter att det först delats ut till fel team. Foto: Daniel Stenholm.
Resultat är kanske inte det viktigaste med kappsegling.
Men att de stämmer, och att de kommer medans man fortfarande sitter i sittbrunnen och bryr sig – det är värt mer än vi låtsas om. I vilken annan sport väntar man ett par dygn på att få veta hur det gick?
Arrangörer brukar säga att det är krångligt och tar tid. Sant.
Men det går, om man vill.
På Marstrand Big Boat bestämde vi oss för att göra resultatrapportering till en grej. Med rätt setup kunde vi läsa upp resultat på VHF mellan seglingarna, ute på havet. Seglarna trodde inte det var sant. Vi hade också satt som mål att varje båt skulle få utskrivna resultatlistor i handen innan de hann kliva i land, och även det gick med lite logistik och en printer.
Dessutom visade det sig finnas en poäng i att hela teamet tittar på samma papperslista i stället för att var och en sitter böjd över sin mobil.
Nordön Race Week kör Google Sheets. Tävlingsledaren matar in målgångstider och alla seglare ser listan sorteras i realtid. Cred till Thomas Ottosson för. Ett kalkylark och viljan att visa vad man håller på med. Mer behövs inte.
Vad har hänt 2026?
I år har någonting hänt.
Eller snarare: en massa saker har hänt på olika ställen som tillsammans bildar ett mönster.
ORC Double Handed World Championship blev den första stora internationella smällen kring Weather Routing Scoring. Tyska GAIA gick i mål som tvåa och klassades sist efter WRS-korrigering. Protesten avslogs. Men diskussionen som följde handlade inte om räknefel — den handlade om att scoringmodellen kan producera utfall som seglare uppfattar som orimliga, utan att någon kan förklara varför.
Færderseilasen lyckades med konststycket att ha två olika resultatproblem samtidigt. Först administrativa fel: felregistrerade målgångstider och priser till fel båtar. Sedan en separat WRS-diskussion där KNS själva meddelade att valet av scoringsystem ska utvärderas: “Vi har fått tilbakemeldinger på en del feil i resultatene, og må bare beklage på det sterkeste at det har blitt slik.”
Sandhamn Open hade svårt att få fram resultat överhuvudtaget. Fyra timmar efter sista målgång kom en screenshot. De officiella resultaten dök upp dagen efter.
Gotland Runt funkade generellt bra – ända fram till prisutdelningen, där ORC-pokalen gick till fel team. Kalabalik på scen innan det rättades till. Man hade tittat på hur ORC-båtarna rankats i SRS.
Newport Bermuda Race toppade alltihop. Ett programvarufel i beräkningen av Forecast Time Correction Factor gav felaktiga resultat, flera omräkningar och en försenad prisutdelning. US Sailing var ovanligt öppna: “US Sailing recognizes that the software-related issue affecting the corrected-time calculations has had a significant impact on competitors.”
Så där står vi.
Vi har ambitiösa arrangörer och funktionärer. Vi har kommittéer som sitter och funderar på sådana här saker under vinterhalvåret. Vi har mer teknik och datorkraft än någonsin…
Men också en säsong full av sena, felaktiga, omräknade och obegripliga resultat.
Sex frågor jag inte kan släppa
Har vi blivit sämre trots bättre teknik? En klubbtävling på 80-talet med papper och penna levererade snabbare än flera stora event 2026. Den ekvationen stämmer inte?
Är scoringmodellerna för komplexa? När varken seglare, funktionärer eller jury kan förklara varför en båt vann – vad har vi då byggt? Observera att det inte handlar om matematiska fel. Modellen kan räkna helt rätt och ändå misslyckas, för att ingen förstår eller accepterar svaret.
Varför är resultatet en black box? Nordön visar att motsatsen går utmärkt. Så varför publiceras inte indata, mellanresultat och beräkningar löpande? Vad är det vi skyddar, egentligen?
Kan resultaten reproduceras? Om två personer tar samma målgångstider, samma väderdata och samma mätbrev – får de då exakt samma resultatlista? Om svaret är nej finns inget förtroende att bygga på.
Vad är rimlig ledtid? Klubbsegling inom tio minuter, SM inom en halvtimme, offshore inom några timmar. Orimliga krav? Eller har vi bara vant oss vid att vänta?
Hur mycket komplexitet tål sporten? Hela handikappidén bygger på att seglare accepterar att de inte alltid vinner på vattnet. Det är ett rätt stort mentalt åtagande redan där. Gränsen går inte där modellen räknar fel – den går där resultatet slutar kännas begripligt. Och jag tror vi passerat den gränsen?
Vad är egentligen viktigast?
Att resultatet är matematiskt så korrekt som möjligt?
Att det är begripligt?
Att det går att verifiera?
Att seglarna litar på det?
Vi har optimerat stenhårt för det första. De tre andra åkte ut på vägen.
Och en enklare modell som alla förstår slår antagligen en perfekt modell som ingen litar på.
