Volvo Dun Laoghaire Regatta 2009

Vilken tur att vi har seglare som åker runt jordklotet och spanar in coola båtar och regattor. Den här gången är det Magnus Hansson som varit på Irland och seglat Dun Laoghaire Regatta. Han seglade på Corby 37 Impetuous (ex Blondie 3), som är den ljusblå båten ovan (båtbilder här). Foton: Tim Wright.

Och är det så att IRC-scenen här hemma börjar hetta till så är det ju bra att ha koll på hur det går till när de stora killarna drabbar samman. Och det är intressant ur ett arrangörsperspektiv att se hur man samlar 450 båtar i 24 väldigt olika klasser från rena cruisingklasser “white sails” till Laser SB3 som största klass (44 båtar).

Volvo Dun Laoghaire Regatta

Seglas i ett antal olika klasser och total deltar cirka 470 båtar. Arrangör är Royal Irish Yacht Club.

Jag seglade regattan ombord på en engelska Corby 37 Impetuous och klass IRC0. I klassen tampades vi med ett gäng andra hotta IRC racers. Bland annat X-41, Mills 43, Corby 36, gamla No Naked Flames som numera heter Crazy Horse och inte minst nya King 40. Utöver dessa fanns även en Sydney 36, First 44.7 mfl.

Nivån på racingen är hög. Det kanske den skall vara med tanke på att några av toppbåtarna i Commodores Cup är på plats. Känslan är att det finns både halv- och helproffs på ombord. Vår båt är en mix av engelsmän, walesare och skottar. De sistnämna består av inlånad fördäckare och taktiker. Att segla på engelska känner man ju till men att segla på Skottska….?

Intrycket är att IRC tar fram trevliga båtar att kappsegla med. Under regattan kom fyra olika båtar att ta första plats. Ofta var det strid på kniven och sekundrar avgjorde. Sista racet vanns av Sydney 36an vilket inte direkt är en nydesignad båt men icke desto mindre välseglande.

Under racen infann sig ofta “expresskänslan”. Vad jag menar med detta är att man kände entypsflåset. Det vill säga varje meter räknas och ger du bort något får du slita för att ta tillbaka det. Riktigt kul att det kan vara så tätt. Jag vill dock inte kasta in någon brandfackla i debatten mellan ORCi och IRC utan vill bara konstatera att racingen var bra och att man kände och förstod väldigt väl när och varför det gick bra respektive dåligt.

En annan sak som jag kan konstatera efter fyra dagar på vattnet är att trots att racingen, starterna, rundningar i mellanåt blir tajt så skriks det inte. Vår båt skriker inte på konkurrenterna och ingen skriker på oss. Folk vet vad som gäller och kör på det. Ingen försöker sig på några rövare. Om det handlar om gentlemens eller proffs vet jag inte men fascinerande är det i alla fall.

Volvo Irland var huvudsponsor för regattan. De sociala arrangemangen såväl som tävlingsledning och genomförandet av seglingarna höll toppklass. Ni som varit på en X-Yacht Gold Cup kan jämföra med detta. Addera bättre band som spelar, mer öl, mer människor, enklare mat och en riktigt uppsluppen stämning. Några jag pratade med menade att regattan var så stor och drog så många seglare till orten att den seglat upp som ett viktigt arrangemang för turistnäringen och därmed fått politikernas uppmärksamhet.

Hur gick det då för oss? Efter två dagars seglande låg vi i ledning med två poäng före King 40 Argie Bargie. Efter en dag med 25 knops vind fick i slutet av dag tre se oss lika med ”Argie”. Problemet då var att de inför sista dagen och sista seglingen hade en 5:a de kunde stryka och vi en 3:a.

Sista seglingen, där allt kom att avgöras startar i 14 – 18 knops frånlands vind. Vi kommer iväg skapligt och ser samtidigt ”Argie” göra en något sämre start. Höger in mot bukten (och land) ser snyggast ut ur både vind och strömperspektiv. Detta visar sig också stämma och vi är i topp efter första kryssen. Detta består under länsen samt under de första 70 procenten av kryss två. Då uppstår problemen. Vinden går från 15 knop till 5 och vrider. King 40 Argie Bargie har följt efter oss och ligger även de på höger sida av banan och får smaka på eländet. I kraft av att vara en snabbare (och större) båt ligger de längre upp i banan och lyckas komma ur eländet och slinka runt toppmärket. Båtarna som gått ut i motströmmen på vänster sidan rundar oss med bra vind och fart.

Tredje kryssen är förhållandena åter de normala och vi seglar bra och lyckas ta tillbaka en del av det vi förlorat. Även om ingen säger det ombord vet alla att vi tappat vår första plats. Alla vet också att detta är varför vi älskar och hatar segling :-).

Rapporten sponsrades av Dirty Dog. Woof.