Meteorologi för seglare | Kiel

Måns Håkansson fortsätter med lite case från verkligheten.

När skiktningen förändras…

Vi har tidigare diskuterat hur vinden påverkas av atmosfärens vertikala temperatur-fördelning, skiktningen. Den här gången anknyter jag till detta genom att beskriva en självupplevd situation där man med hjälp av visuella fenomen kunde avgöra hur skiktningen förändrades med tiden, med utslagsgivande inverkan på vindmönstret som följd. Exemplet utspelar sig under Kieler Woche 1997, om jag inte missminner mig. Jag var navigatör ombord på den svenska Farr 38:an ”Deliverance”. Vi hade gjort ganska bra ifrån oss tidigare i regattan och det var nu dags att visa vår strategiska överlägsenhet i det ”långa” havsköret som tog lite knappt ett dygn i anspråk, med start mitt på dagen.

Lika förutsättningar, olika vägval

Under racet seglade vi länge jämsides en av våra huvudkonkurrenter, en Bashford 41:a med liknande prestanda. Framåt kvällen valde vi dock att gå skilda vägar, då vi kom att väga in yttre omständigheter på olika sätt i våra strategier. Så här såg spelplanen ut just då: Vi gick jämsides för halvvind med land i lovart. Strax upphörde kusträckan med en udde och vi kom ut på öppet hav, med land till höger om oss enligt Figur 1. Ett rundningsmärke befann sig omkring 20 NM i lovart om oss och snett åt vänster. Vinden låg stadigt omkring 12-15 m/s och sjön gick ganska grov över det öppna havet. Till höger om oss fortsatte kusträckan, med en vid bukt som gav avsevärd sjölä, men med i stort sett bibehållen vindstyrka och riktning. Vädret var relativt klart, kallmassebetonat och temperaturskiktningen därmed åt det labila hållet. Samtidigt noterade vi att en låg molnbank av mer diffus typ sakta men säkert etablerade sig långt ute på vänsterkanten. Vi insåg att detta kunde medföra ett vänstervrid, men valde att spela med vad vi tyckte var säkrare kort. Vi slog in mot buktens plattare vatten till höger, vilket gav oss några tiondelar extra på loggen gentemot vad vi hade i vågorna ute på havet. Det kändes fint. Bra fart och höjd och stämningen var god när skymningen föll över oss. Det enda orosmomentet var väl möjligen att våra ”vänner” i Bashforden inte följde med oss, utan fortsatte och försvann åt vänster, rakt ut på havet i riktning mot molnet. Det var det sista vi såg av dem i det racet. –Tyvärr. När vi efter målgången utmattade kom tillbaka till Olympiahamnen i Kiel möttes vi av åsynen av vår konkurrents båt, fridfullt vilande vid sin bryggplats med bomkapellet på och inte en människa i sikte. Jag uppsökte dem så småningom och fick höra hur de seglat mot molnet och att vinden mycket riktigt börjat vrida emot. De fortsatte en bit in i motvridet och slog därefter, varpå det fortsatta vridet lyfte dem ända upp till märket. -Så enkelt och snyggt! Vi fick istället vänstervridet emot oss på väg mot märket.

Förklaringen

Om vi stannar upp och funderar i lite mer fysikaliska tankegångar, inses att molnet indikerade en stabilisering av skiktningen. I detta fall handlade det om att lite varmare luft från kontinenten, bortom horisonten till vänster (söder) var på väg in på kryssens vänsterkant. Den varmare luftmassan kyldes av havet underifrån och skiktningen stabiliserades. Avkylningen gjorde även att en del av luftens vattenånga kondenserades varpå molnet uppstod. Stabiliseringen frikopplade i viss mån gradientvinden i höjden från den kallare luften längst ned. Detta medförde att vinden närmast vattenytan (och i ett segelplan strax ovanför) bromsades upp något på grund av ökad relativ inverkan från friktionen mot underlaget. Denna gång fanns dock kraft i vinden så det räckte ändå. Det blåste kanske 9-12 m/s där, vilket inte orsakade någon väsentlig prestandaförsämring jämfört med de vindar vi seglade i ute på högerkanten. Vad som däremot var helt avgörande var det vänstervrid som följde med den stabilare skiktningen, den svagare vinden och den därmed reducerade Corioliseffekten. På motsvarande sätt kan ett uppklarnande innebära starkare, mer högervriden vind.

Lesson learned…

Om man skall försöka generalisera det hela kan man säga att man, bortsett från all annan strategi och taktik, på kryss i friska vindar bör uppsöka diffusa moln och dimbankar som dyker upp på vänsterkanten av kryssen samt luckor i ett i övrigt mer homogent molntäcke på högerkanten. På läns gäller det omvända. Vid kryss i svaga vindar, när vindstyrkan är viktigare än vindriktningen, bör man dock undvika den ytterligare försvagade vinden under molnet/i dimman. Jag har hört att man behöver göra misstagen många gånger för att lära sig undvika dem :-).

Figur 1. Den gröna Farr 38:an försöker spela safe genom att uppsöka plattare vatten och högre fart i bukten till höger, medan den vita Bashford 41:an uppsöker molnet och får skörda frukterna av ett präktigt vänstervrid ute på vänsterkanten. Mums! (Båtarnas storlek är grovt överdriven i figuren.)

Text: Måns Håkansson
Grafik: Markus Håkansson