Meteorologi för seglare | trombonfön

Väderfredag med Måns innebär fler exempel från verkligheten

Bland tromber och föhnvindar

Inom temat ”Måns minns och beskriver självupplevda meteorologiska fenomen” har vi nu återvänt till det händelserika(?) året 1997. Tilldragelsen utspelar sig under Gotland Runt och undertecknad deltar ombord på Finngulf 34:an Origo. Här görs ett försök att förklara vad som då fick folk att börja prata om tromber och föhnvindar.

Ni som var med det här året kanske minns eftersnacket om ”tromben” öster om Hoburgen och ”föhnvindarna” väster om Visby. För er som inte var där, eller möjligen har förpassat händelserna till mindre tillgängliga delar av minnet kanske en enkel sammanfattning av det storskaliga väderläget kan vara behjälplig:

Gotland Runt går ju av stapeln ganska tidigt på säsongen, vid den tiden helgen efter midsommar, medan Östersjöns ytvatten ännu inte har värmts till mycket mer än omkring 12–14 grader. Det här året hade mycket varm luft från kontinenten dragit ut över den fortfarande svala vattenytan, vilket resulterade i att luften kyldes av kraftigt underifrån. I och med detta stabiliserades skiktningen då den kylda, tyngre luften låg stadigt längst ned, närmast vattenytan medan den avsevärt varmare, lättare luften kunde rusa fram nästan friktionsfritt strax ovanför. Vädret var allmänt högtrycksbetonat. Detta blev knappast en tuff segling, vinden vred medurs under racet och jag minns hur vi i princip slörade hela varvet runt. Men vi upplevde ändå ett par intressanta fenomen på vägen.

Plötsligt vände vinden

Vi närmade oss Hoburgen under racets andra kväll, slörandes för babord i en jämn sydostlig bris på omkring 4–5 m/s. Det klara vädret gjorde att temperaturen sjönk i takt med skymningen. Jag gick av min vakt för att ta mig en välbehövlig tupplur och hade kanske sovit en timme när jag plötsligt väcktes av ett fasligt oväsen och rumsterande. Skriken uppe på däck dränktes av dånet från fladdrande segel och klampande steg. Vad är det som händer!? Jag kastade mig ur kojen, direkt upp i sittbrunnen iförd endast nattluva, för att mötas av synen av spinnakern sittandes som vakuumpackad runt riggen och storen ilsket flaxandes i vinden. Hade vi tappat rodret? Nej, kursen var fortfarande ungefär den rätta. Det var istället vinden som plötsligt hade kastat om, minst 120 grader medurs och ökat till 7–10 m/s, rätt i näbben. Jag kastade mig tappert in i kampen för att rädda och få ner spinnakern. Mitt i övningen slogs jag av att jag var fullkomligt blöt av svett. Vilken värme! Det hade ju börjat kyla på innan jag gick och la mig. Nu var det helt plötsligt 7–8 grader varmare. Vi fick ned spinnakern ungefär samtidigt som den ”gamla” sydostbrisen lika hastigt och lustigt kom tillbaka.

I puben efter målgången talades det om tromber och andra exotiska fenomen. Det verkade som om nästan alla hade överraskats av vindkantringen.

Tromber uppstår i kalluftsmassor som ju värms underifrån med labil skiktning som följd, men här rådde ju motsatta förhållanden! Nej, jag känner mig tämligen säker på att det handlade om en så kallad ”low-level jet”, som plötsligt slog ner mot vattenytan i form av en kraftfull vindstöt. Den stabila skiktningen tillät en kraftig vertikal vindskjuvning (variation i riktning och/eller styrka mellan olika nivåer). Friktionen mot havsytan kändes endast av i det lägsta, kylda skiktet, medan den ljumma luften ovanpå gled fram i det närmaste friktionsfritt, med avsevärt högre hastighet och från en annan riktning, rimligen mer högervriden. Det är naturligt att det uppstår vågrörelser längs gränsytan mellan dessa skikt, varpå luften högre upp kan närma sig, och kanske till och med nå ner till underlaget under en period av några minuter. Att det plötsligt blev så varmt stöder antagandet.

”-Vattnet som en spegel”

Nästa, lite speciella situation inträffade när vi kryssandes närmade oss bojen utanför Visby (jo, vi hade faktisk en liten bit kryss också). Efter en stunds stiltje började vinden fylla på en bit upp i riggen. Vattenytan var fortfarande spegelblank när vi sakta men säkert sköt fart. Det gamla IOR-skrovet gled som på en bit smält smör och med undantag av vårt kölvatten bevarades vattenspegeln intakt trots att vi så småningom hade några meter per sekund i masttoppen. Här fick vi alltså åter se effekterna av den kraftigt stabila skiktningen.

Pratades om föhnvindar

Vinden var så kraftigt skruvad medurs med höjden, att storskotsskenan inte räckte till för att skapa den twist som behövdes för styrbords halsar (effekten förstärktes ytterligare av den skenbara vindens vridning med höjden, se tidigare avsnitt om bl. a. skjuvning). Med storbommen i långskeppslinjen var vi tvungna att hissa upp bomnocken med ett tillbakadraget spinnakerfall för att få hela storseglet att dra. Anordningen gjorde att vi lyckades passera flertalet båtar i vår närhet.

När vi senare slog över på babords halsar var det inte lika lätt att få till någon vidare känsla i båten, betydligt hårdare skotning utan twist var det som gällde.

Här pratades det i efterhand om föhnvindar, men dessa uppstår i lä om bergskedjor, vilket Gotland knappast kan anses vara med sin högsta punkt på drygt 80 meter. Jag tror snarare att det handlade om att vinden som svepte över land förde med sig effekterna av den uppvärmda landytan och den därigenom labila skiktningen en bit ut över havet, i lä av land. Detta medförde att vindar från högre nivåer kunde blandas nästan ända ner till vattenytan. Vattnets kyla gjorde dock att det allra längst ned fortfarande fanns ett kallt, tunt skikt som vinden inte rådde på, varpå dess yta bevarades skinande blank. Verkar det rimligt?

Måns Håkansson