Vinden är fri – 500 sidor havskappseglinsgshistoria

Jag skall börja med en disclaimer. Jag kan inte vara objektiv när det gäller den här boken.

Bengt Jörnstedt var chefradaktör för tidningen Segling 1982 till 2005 och många av hans artiklar och berättelser har så klart haft stor inverkan på vem jag är som seglare. Det var berättelserna från SORC, Fastnet och Sardinia Cup som kittlade fantasin. Det var bilderna på IMP, Carat och Midninght Sun som prydde väggarna i pojkrummet. Jag skulle kunna beskylla honom för att jag är så seglingstokig som jag är. Och jag tror att jag är i gott sällskap?

När han nu samlar alla sina berättelser i en maffig volym på 500 sidor så kan det inte bli annat än bra.

Så klart är det ett tidsdokument som målande beskriver en era inom havskappsegling där ingenting var omöjligt. Det designades och byggdes nya båtar i lador runt om i Sverige, och man for till Florida, Hawaii och Medelhavet som att det inte fanns någon morgondag.

Det var kanske, som Bengt skriver, havskappseglingens guldålder.

Men trots att vi inte bygger massa nya offshore-racers här i Sverige, och att ÅF Offshore Race är vår enda havskappsegling, så kan jag inte låta bli att fundera på likheterna med segelsporten idag. Vi gör bra ifrån oss i VOR och har aldrig haft så bra chans i AC som nu. Det finns massor av svenskar som man kan ta rygg på om man har samma driv som gänget på 70-talet. Och steget från jolleplan i Saltis till en katamaran på SF Bay har aldrig varit så kort.

Den största skillnaden är kanske att vi saknar en modern Bengt Jörnstedt, som inte bara postar snygga bilder på Instagram utan kan se till att berättelserna känns lika levande och intressanta om 40 år.

Läs mer & beställ på vindenarfri.se. Årets julklapp!

VINDEN ÄR FRI – EN BOK AV BENGT JÖRNSTEDT

“Vinden kommer halvvägs in på min frivakt. Big Shadow skakar våldsamt och kränger hårt, offer för alltför mycket segel. Luckan till sittbrunen skjuts upp med en smäll. Jag känner ett kallt, friskt vinddrag svepa över ansiktet. En gestalt med drypande blött regnställ och livsele klättrar nerför stegen. Det är Lasse. Han är lågmäld och sammanbiten:

– Pulvret har kommit, Bubben. Det blåser av bara helvete, och vi måste skifta segel. Vi behöver ha upp alle man på däck.

Det är måndagen den 13 augusti 1979, klockan är halv elva på kvällen. Inom några timmar kommer den största brittiska sjöräddningsaktionen sedan evakueringen av Dunkerque att dra igång. Men tragedin kan inte undvikas – femton kappseglare kommer att mista livet denna stormpinade natt.

Vi seglar Fastnet Race, på kurs nordvästvart upp mot Irland och ‘the Rock’. Vi har hela Atlanten om babord, det tjuter och viner i riggen, vågorna växer, mörkret är kompakt. Vindmätaren står på 49 knop när jag kommer upp på däck – och det är bara början …”

Jag var med om havskappseglingens explosiva guldålder, då prestigefyllda regattor samlade de bästa båtarna från hela världen: Half Ton Cup, Three Quarter Ton Cup och One Ton Cup, Southern Ocean Racing Conference i USA, Fastnet Race, Admiral’s Cup och Sardinia Cup.

Äventyret började med en långkölad Fingal men tog snabbt ett avgörande språng när vi seglade snabba Scampin Smuggler i amerikanska SORC 1971. Under sex veckor bodde vi i båten och havskappseglade på havet runt Florida och Bahamas. Vi tampades med hårt väder i turbulenta Golfströmmen och efter sex ofta tuffa race tog vi segern i klass E. SORC blev en viktig del av vårt seglande; jag skulle återkomma till ’the Circuit’ ytterligare sju gånger.

När fräna racern Improbable från San Francisco skulle leveransseglas hem över Atlanten fick jag hänga med. Vid Kuba möttes vi av vild skottlossning, och det lutade ett tag åt julafton i kubanskt fängelse.

Med Scampi V i Half Ton Cup var en storm på Biscaya nära att slutat med katastrof. Men mest minns jag ändå ’bluffen vid Rochebonne’ då vi under svåra förhållanden lurade konkurrenterna upp på läktaren. Det var nu, 1974, som vi såg bekräftelsen på havskappseglingens snabba förvandling; av de 45 båtarna i La Rochelle var 90 procent rena racers. På bara några år hade one-offbåtarna tagit över i offshore racing, och efter det såg vi oss inte bakåt.

Två år i rad kunde vi ha vunnit ¾ Ton Cup med snabba Amoress, men omständigheterna ville annorlunda. Revansch gavs när vi med Peter Norlins bländande 37-fotare Agnes tog en ny seger i SORC 1976.

Nära systerbåten Stress var inte sämre. Vi seglade henne 1977-78 i Sverige, England och Tyskland. Vi tog många segrar, men fick också vara med när nya vindar blåste in och förändrade havskryssarnas linjer och koncept. Skrov, rigg, segel – allt var i ständig utveckling under de här åren, vi var med om en evolution med täta revolutionära inslag.

När vi seglade 42-fots racern Big Shadow i Admiral’s Cup 1979 kunde ingen ana att avslutande Fastnet Race skulle bli en dödsfälla. 300 segelbåtar befann sig på öppna havet mellan England och Irland när ett elakt lågtryck plötsligt ändrade kurs och överrumplade både meteorologerna och oss som seglade. I augustinattens mörker förvandlades kulingvarningen till full storm, i gryningen blåste orkanvindar över 30 m/s. Medan Big Shadow mullrade fram med genua 4 och tre rev rådde kaos i the Western Approaches – femton seglare miste livet den natten och morgonen.

Med 61 fot långa Swedish Entry ställde vi upp i Whitbread Round The World Race 1981, jag var med som vaktkapten. Vi var stormrika på entusiasm men hade bara hundra pund i kassan när starten gick i England. Jag fick segla ett kvarts, men minnesvärt, varv runt jorden.

1982 seglade vi 40-fotaren Big Foot, ännu en av Peter Norlins enastående racers. Vi hade ett fantastiskt flyt och var en hårsmån från seger i både SORC och prestigefyllda Sardinia Cup.

I vår egen klassiker Gotland Runt har jag upplevt snöpliga tut vid Skanskobben, men också många målskott efter vinnande segling. Jag lärde mig efter hand att ta ut svängarna; till exempel att rhumbline bara är ett streck i sjökortet och att lägre&fortare kan vara smartare än högt&fort när vinden är fri.

Med sextio starter i de här tävlingarna finns det mycket att berätta om. Vinden är fri handlar om höjdpunkterna.

Bengt Jörnstedt

GULDÅLDERNS HAVSKAPPSEGLINGAR
Admiral’s Cup var en tävling mellan landslag som gick ojämna år med bas i Cowes på Isle of Wight. Man seglade korta banor på the Solent, dygnslånga Channel Race och Fastnet Race. Prestigefyllda Admiral’s Cup startade 1957 och lades ner vid millennieskiftet.

Fastnet Race betraktas med rätta som havskappseglingens största klassiker. Ca 600 sjömil med start i Cowes, rundning av Fastnet Rock vid södra Irland, mål i Plymouth. Fortfarande en populär havskappsegling.

Southern Ocean Racing Conference (SORC, ’the Circuit’) i Florida i februari varje år omfattade sex delseglingar på 30 till 400 sjömil. Start i St. Petersburg, mellanlandning i Ft Lauderdale och Miami, avslutning i Nassau, Bahamas. Kom igång på 1940-talet, förlorade betydelse och ändrade format på 90-talet.

Sardinia Cup startades 1978 inspirerat av Admiral’s Cup. Seglades i september jämna år i Porto Cervo på sardinska Smaragdkusten. Lagtävling med bankappseglingar och två havsrace. Kort storhetstid, seglas sedan 90-talet med annat upplägg på korta banor.

Ton Cuperna var livselixiret för 70- och 80-talets mindre och medelstora racers – och för seglarna. I Ton-klasserna seglade man på samma mätetal; först i mål vann. Arrangerades varje år, oftast i Europa. Klasserna var One Ton (ca 11 m längd, senare 12 m), ¾ Ton (ca 10 m), ½ Ton (ca 9 m) och ¼ Ton (ca 8 m). Lades ner på 90-talet, några retro-klasser återstår idag.

Gotland Runt med anor från 30-talet blev i KSSS regi norra Europas största havskappsegling. Banan varierade och gick med- eller motsols, oftast ca 400 sjömil. Har sedan 2011 annat namn och inleds med skärgårdssegling.

Skaw Race arrangerades växelvis av GKSS, danska KDY och norska KNS. Många deltagare och 250-300 spännande sjömil på Skagerack. Efter dalande intresse lades Skaw Race ner i början av 90-talet.