Nyfiken på… Alex Pella

Många av oss i Skandinavien har aldrig hört talas om Alex Pella från Barcelona. Inte ens när han var snabbaste Class 40 i årets Route de Rhum.

Men i lördags fick han ta emot den finaste havskappseglingspriset i Frankrike, “Trophée Course Open″, och fick sitt namn på samma silvertallrik som Peyron, Dejoyeaux, och Jourdain.

Inte illa för en spanjor som aldrig har ägt en båt.

När jag träffade Alex i Barcelona så hade han precis kommit hem efter prisutdelningen på Route de Rhum. Att han som spanjor var före alla fransmän var onekligen en bedrift, och han var mycket stolt över att ha blivit gratulerad av samma seglare som han hade haft som idoler när han började segla.

Route du Rhum var en tuff resa. De första dagarna blåste det rejält. Någon kallade vädret “apokalyptiskt”. Alex var bra med i främre delen av fältet, men skörade sin fock i ett segelbyte och spenderade nästan 8 timmar med att reparera den. Då tappade han en del, men upplevde ändå att han hängde med bra fartmässigt. I något läge fokuserade han också för mycket på andra båtar och glömde bort sin strategi för att ta sig runt ett högtryck, men kom då undan med blotta förskräckelsen. Lärdomen är att använda andra båtar som referenser, inte att segla mot dem. Man måste segla sitt eget race.

Andra halvan av benet så var han mer aktiv än de andra och gippade i stort sett på varenda skift. När han kom först i mål på Guadeloupe (på rekordtiden 16 dagar 17 timmar 47 minuter & 8 sekunder) så fanns ingen från teamet eller familjen på plats för att ta emot honom.

Alex föddes i Barcelona i november 1972. Han var en av fyra bröder som alla ägnade sig åt segling. Precis som sin far och farfar. Man hade inga pengar så man seglade, och jobbade, på andras båtar. Efter ett tag fick Alex upp ögonen för Mini-segling och de fick låna en mini av en lokal seglare. Den fick också tjäna som bostad åt dem i drygt ett år.

Kring år 2000 så var mini-klassen stor i norra Spanien med 30-40 aktiva båtar, så man fick bra träning på hemmaplan. 2003 seglade Alex Mini-transat för första gången och lyckades komma 3:a av 90 båtar. Det var första gången en spanjor var på pallen i en större solo-regatta. 2005 var han tillbaka igen med “OpenSea-TeamWork” och vann då ena benet och blev tvåa i mål. Han gjorde ett tredje försök 2007, men tappade masten på “Generalitat Valenciana” nära Cap Verde. Allt detta i minis som han lånade från vänner och andra. Samtidigt seglade han stora trimaraner, TP52 och annat för att finansiera sina projekt.

2008 var det dags att ta klivet till Class 40, där han seglade doublehanded med kompisen Gonzalo Botín på “TALES”, som bland annat kom tvåa på VM i Class 40. 2009-2012 var det proffs-segling i IMOCA som gällde. “Virbac Paprec” med Jean Pierre Dick, Barcelona World Race med Pepe Ribes på “Estrella Damm” och Around Europe med “Groupe Bel” och Kito de Pavant.

Alex var också båtansvarig och teknisk rådgivare för filmen “El Solitaire”. Inte helt enkelt att fylla en IMOCA-60 med filmfolk för att spela in i hög sjö tydligen…

Den största skillnaden mellan att segla mini, Class 40 och IMOCA är arbetet som är mycket yngre på de större båtarna. I en Class 40 kan man fortfarande göra 20 gippar på en dag, men på en IMOCA kan en gipp ta 40 minuter och vara som ett rejält pass på gymet.

Det krävs också mycket bättre planering av reservdelar och reparationer på de större båtarna. En IMICA behöver 1 mecktimme för varje seglad timme, och då är det med ett shore-team på 6-8 personer. En Class 40 klarar man själv med en halvtid i land.

Den båt som Alex har seglat de senaste åren är ett lite speciellt projekt. Alla ombord är kompisar från nordöstra spanien: Luis Guervos (har hand om elektroniken), Gonzalo Botin (ägare), Alex Pella (skipper), Antonio Piris (teamchef) och Pablo Santurde (båtansvarig). Saknas gör bland andra Marcelino Botin (som designat), Iñigo Ortiz som kör vädret, Ximo López (från Longitud Cero som byggde båten) och Juan Meseguer (från North Sails som har designat seglen).

Utan den Franska cirkusen och tryck från sponsorer har man kunnat göra sitt drömprojekt på precis det sätt man har velat.

Båten är en av de extremare Class 40, men har ganska mycket gemensamt med den senaste generationen båtar. Tidigare modifierade men en Akilaria vilket sedan blev deras RC3 och man har tagit med sig många av de erfarenheterna.

Man har siktat på att göra en båt som är mer allround; bättre på kryss och i lättare vindar. En av de viktigaste komponenterna i detta var att hålla nere storleken på bulben så mycket det gick och man har också experimenterat mycket med kölposition (det finns två fästen, men man måste ha samma fäste/mätbrev för hela säsongen) och rake på masten.

Det vanligaste problemet med moderna class 40 är att de går lite på näsan och seglar in i vågen framför. Därför har man jobbat stenhårt med att få upp fören på undanvind. Mindre stor, planare gennakers och ballasttankarna längre akterut har gett resultat.

Här är en bra genomgång av båten. Även om den är på spanska så hänger man med bra.

Nu jobbar Alex vidare mot Vendee Globe. Det är den tävling som räknas och för första gången i sitt liv känner han att han har en plattform att stå på. Om det går vägen så hoppas han vara med för att lära denna gång, för att i upplagan därefter försöka vinna.

Efter intervjun hastar han iväg till ännu ett i raden av sponsormöten.