Happy – skall vi sluta ta kappsegling så förbannat allvarligt?

Ibland funderar jag på om vi inte tar oss själva på allt för stort allvar?

Det skall vara optimerade båtar, rättvisa respitregler, rätt klädsel, utbildningar, säkerhetsregler, flytvästar och absolut ingen öl på havet.

Det finns ju så klart bra anledningar till de många uttalade (och outtalade regler), men jag undrar om en del av glädjen inte försvinner.

När såg vi senast så här många glada miner på en kvällssegling?

Och när såg vi senast så blandade besättningar med folk som verkar komma direkt från kontoret för att hänga med bara för att det är kul?

Och hur ofta raggar man upp någon, vem som helst, på bryggan som få hänga med bara de bjuder besättningen på en omgång öl eller en låda sushi i klubbhuset efter seglingarna?

Kanske behöver vi alla klura på hur vi gör våra seglingar lite roligare. Även om det inte innebär att man får bira varje gång man seglar förbi startfartyget…

Alla klubbseglingar borde kunna ha “Happy” som soundtrack.