Lärdomar | Middle Sea Race

Detta är del 10 (av 10) i serien “Vad lär man sig på 10 år?”

Denna gång med lärdomarna från vårt senaste race i Medelhavet. Hela rapporten här.

Så här ser artikelserien ut.

  1. Tjörn Runt 2009 – om gennakersegling och att lita på oss själva. 
  2. Kerteminde Big Boat 2010 – om att bli ett ”lärande team”, näringsintag och att lita på vår boatspeed.
  3. Göteborgs Offshore Race 2010 – om att segla aktivt på havet, segla baserat på data och vitsen med en dedicerad navigatör. 
  4. Spi Ouest 2012 – om att ha rätt målsättning, fokusera på lärandeprocessen och inte ha förutfattade meningar
  5. Watski Twostar 2007 – om att kappseglingar ofta avgörs innan start, att man kan segla shorthanded mycket hårdare än vad man tror och att långa race avgörs vid få tillfällen då man måste vara med. 
  6. Silverrudder 2014 – om hur man kan segla en båt solo riktigt fort, planering,  beslutsfattande och att man orkar mer än vad man tror
  7. Færderseilasen 2014 – om att driva båten 100% även när det blåser, kunna sina sweetspots för olika undanvindssegel och kunna skifta växlar snabbare än andra. 
  8. Fastnet Race 2015 – om vaktsystem, att göra sin egen hemläxa och hur man njuter av ögonblicket.
  9. Hollænderseilasen 2017 – om att ha koll på segel och vinklar, hitta trycket och ha kul!
  10. Middle Sea Race 2019 – om teamet och offensiv vs defensiv segling.

Rolex Middle Sea Race 2019

Det är teamet som gör skillnad

När vi utvärderade racet i januari så var det tydligt att vi fått ihop teamet på ett bra sätt. De senaset året har vi jobbat med kommunikation, överlämning mellan vakter och bättre rotation i olika roller. Och att fler skulle ta ansvar, inte bara för sina egna sakert, men också täcka upp där det behövdes och hålla lite extra koll på saker som kunde gå fel.

Nu fick vi verkligen ihop det. Vi kunde rotera på fler rorsmän (5 i stället för 3) och trimmers än tidigare, och fick till roller som var breda och mer dynamiska. Det kändes organisk och bra, framförallt då det blev hårt väder och några var utslagna under en period.

Här var vi mycket bättre än under samma förhållanden på Fastnet.

För mig ledde det också till att jag kunde lägga mer tid och energi på navigation & väder, vilket var nyttigt under de perioder som var intensiva.

I framtiden skall vi försöka få med alla i jobbet, även på längre sträckbogar. Det är lätt att man tappar energin när man bara skall sitta på kanten.

Offensiv vs defensiv segling

På en långt race, med många transitioner så är det svårt att veta när man skall segla offensivt (det finns mycket att vinna om man hamnar rätt på de stora skiften) och defensivt (det finns ännu mer att förlora på att fastna i ett bleke).

I den här upplagan så fanns det framför allt ett stort skift på väg upp mot Messina, där JPK 11.80 Sunrise verkligen spikade högerhörnet och tjänade 20 distans på det. Men det fanns också 5-6 ställen där man kunde parkera och tappa minst lika mycket.

Efter ett antal säsonger med båten, så har vi ganska bra koll på våra starka och svaga sidor. Också relativt två av världens bästa båtar i vårt storleksklass: JPK 11.80 Courrier Recommandé och systerbåten Sunrise med många proffs ombord.

I det lätta vädret under de första 2/3 av racet visste vi att vi hade bra speed mot många andra, och vi kunde pusha hårt på speed, utan att ta för mycket risk. Vi låg nästan alltid på rätt sida om fältet, men gjorde inga “flyers”. Vi visste också att vi kunde gå lite närmare områden med lite vind utan att fastna, och kunde tjäna lite i varje transition.

Under debriefen sa vid att vi seglade “modigt” och vågade göra vår grej. Vi identifierade de tillfällen runt banan där vi behövde fatta viktiga beslut, och kunde i tid resonera kring risker och möjligheter.

Både Courrier och Sunrise gjorde varsin rejäl flyer, och bägge gångerna fick man bra utväxling, men vi ledde ändå klassen när vi kom till västsidan av Sicilien.