Newport Bermuda Race 2022 på Elliott 44 Matador

Ett av de race som vi har på vår bucket list är Newport Bermuda. Tyvärr så missade vi det i år, så vi får nöja oss med race-rapporten från Matador.

Grymt seglat av gänget!

Den 13e juni bar det av från Sverige för att preppa det sista inför årets upplaga av Newport Bermuda Race. Kappseglingen går vartannat år – och det var i år den 47e upplagan – så racet är gammalt och ett av de legendariska havskappseglingarna.

Distansen är ca 635 nm och går såsom namnet på racet anger – från Newport – raka vägen till Bermuda. I princip en helt rak linje sydöst och snudd på inga rundningsmärken. Ett race känt för mycket reaching så till den grad att en av vinnarna för några år sedan valde att inte mäta in med några undanvindssegel alls.

Första delen av resan gick via London, och BA var vänliga nog att cancellera vår första flight från Stockholm till London, så vi var tvungna att flyga ut en dag tidigare än tänkt – och bo över på ett härligt flygplatshotell för att resa vidare morgonen därpå. Bortsett från att det blev många dagar hemifrån var det en skön mellanlandning utan stress där vi även sammanstrålade med vår navigatör – Aksel Magdahl som kom från Norge.

Väl på plats i Newport sen eftermiddag mötte vi vår båtpreppare Christian Harding som varit på plats ett par dagar före vi anlände och som sett till att få båten iordning så gott som det gick. Trots en storartad insats från Christian var det bara att hugga in och sätta igång med allt som var utestående. Det är alltid minst 100-tusen saker att fixa inför ett havsrace och det var bara att kavla upp armarna, hjälpas åt och sätta ingång.

Båten i sig var i bra skick när vi kom – men det var en galen process att få checka in med båten till racet. Tävlingsledningen verkade ha satt en ära i att man minst måste ha en doktorshatt i race-admin för att kunna delta – så kön utanför race office ringlade lång lång lång – och en god bit in på sena timmarna. Detta blev såklart extra meckigt då man var tvungen att covid-testas på plats innan man fick checka in – och innan man fick checka in var man tvungen att ha klarerat sig med den Bermudiska tullen och dess i och för sig underbara – men lätt nitiska tulltjänstemännen (och kvinnorna).

Covid-testning är ju en förnämlig sak i dessa tider – och dagen innan avfärd slopade USA alla krav på PCR-test inför ankomst – så där kunde vi släppa garden och avboka alla våra inbokade covid-tester hemma i Stockholm – men för Bermuda kvarstod kraven – och tråkigt nog visade ett av testerna för en i besättningen positivt – vilket inte alls var positivt!!!

Med en man kort var frågan om vi skulle köra på 9 istället för 10 som vi hade tänkt – och det funkar ju – men racet är känt för att vara ett reaching race – så en till på railen är inte fel tänkte vi. Men var hittar man en ersättare på kort varsel och en god bit hemifrån. Men lösningen var närmare tillhands än vi kunde hoppats på. Christian som var på plats och hade packat för att resa hem innan race och ställde snabbt om och mönstrade på – så vi blev 10 ombord tillslut som det ursprungligen var tänkt – men med en extra person ombord som aldrig seglat med övriga teamet – vilket dock kom att funka finfint.

Den 15e juni – dvs dagen efter ankomst och lite meck på förmiddagen la vi loss för att hissa segel och testa lite prylar ombord. Bla checkade vi att revlinorna hade rätt längd vilket är viktigt då vi har installerat lockers i bommen för enklare revning. Allt satt bra och vi kom snabbt in i känslan för båten igen. Det var ju inte så länge sen som vi seglade Matador, men känslan är ändå skön att uppdatera innan race med lite manövrar och bara känna in omgivningen – och så drog vi oss ner mot startområdet för att få en översyn av hur det såg ut. Starten går ganska nära Newports hamn – och man ser på starten från Castle Hill.

Vi lyckades också till slut få alla i besättningen godkända av race office plus Bermudas customs clearance – och först efter det – fick man checka in på race office vilket när man väl kommit dit var en walk in the park – men vägen dit – den var en låååååång lååång bumpy ride.

Den 16e ägnades helt åt båtprepp och slutlig inhandling av mat och småsaker. Vår startgrupp var 17 och vi hade tex inga nummerflaggor ombord – och de var slut överallt så vi fick tillverka egna med lite segelduk och sprejfärg. De höll förvånansvärt bra och var med oss hela vägen in i mål!

D-day: Den 17e juni kl 13 var det första varningssignal och det var 19 klasser med – och mellan varje start var det 10 minuter – så vi la loss efter en rejäl lunch runt 1330 och masade oss ut till startområdet. Väderutsikterna var ostabilt och det var ett lågtryck som rörde sig från väst till öst – men osäkert när det skulle dra förbi och hur snabbt det skulle gå. Fram till någon timme innan start visade prognosen på halvvind första dygnet – och sen undanvind.

Men Just som vi var upplinade för att gå in i startboxen sköts vår start upp. Det kom ett ordentligt åskoväder med massivt med regn – och sen mer regn – och därefter total stiltje vilket var något snopet. Båtarna som hade startat redan hade dragit iväg med god vind – och vi blev kvar i stiltje. Så efter ca 15 minuters uppskjuten start bestämde race officer likväl att starta de sista tre startgrupperna och vi fick en rätt spännande undanvindsstart då vinden hade vridit rejält på kort tid. Gennakern åkte upp ca 15 sekunder innan startskottet och vi kom iväg ruskigt bra ur startfollan. Alltid skönt att komma iväg. Startlinjen var rimligt lång och det var ingen trängsel på linjen. Därefter pendlade det mellan lite vind – och noll vind ett bra tag innan vinden efter ett par timmar började bygga i.

Vi fick så sakteligen fart och rulle på båten och började komma iväg. De framför som startat tidigare hade redan dragit iväg med den vind som var och några båtar lyckades hålla sig i det mer vindstarka lågtrycket i stort sett hela vägen till Bermuda – men så är det med segling.

Man kan inte styra i vilken vind eller väderlek man seglar i – utan kan bara göra sitt bästa med de förutsättningar man har. Ibland blir det till ens fördel – och ibland till nackdel.

Efter rätt kort tid försvann kusten bakom oss – och framför och runt oss var det bara hav, hav och mer hav. Det är liksom ingen djup skärgård som det är här hemma – utan det är start – hav, hav, hav – och sen mål när väl Bermuda dyker upp.

Vi hade under första dygnet två intressanta små ”bumps” när vi körde på – eller snarare touchade vad vi tror var valar eller liknande större fiskar i vattnet. Vi studsade till – och en av gångerna såg vi något stort och grått en bit under vattenytan. Som tur var, så var det ingen stand still vi råkade ut för – utan snarare en touch – och vi hoppas att det vi touchade inte råkade ut för några allvarligare skavanker.

Första dygnet var i övrigt rätt händelsefattigt. Som vanligt på race kör vi full besättning uppe fram till kl 20 – och därefter rullar vi in i vårt ordinarie vaktschema där vi kör 2 team – som kör 4 timmar på och 4 timmar av. Dygnet runt. Vi har hittat en rutin som funkar otroligt bra – och utöver de två teamen har vi två vaktfria som är navigatör och watch captain som styr själva över när de ska sova eller vara aktiva. Är folk av – så är det under eget ansvar att äta, dricka, borsta tänderna och sova – men när vakten är på – så ska man vara redo för strid på däck.

Händer något eller om vi nattetid behöver göra segelbyte så brukar vi ta upp alla på däck vilket då är för en kort stund – och de som är av går så snart de kan tillbaka till en rofylld vila i våra djupt exklusiva bunk-beds av smala rör och nät som man kan hissa upp sig i så man inte ramlar ur dem när det lutar.

Andra dygnet var även det rätt odramatiskt – men vi märket tämligen tydligt när vi började komma in i golf-strömmen. Det man främst märker det på är att vattentemperaturen stiger markant och relativt snabbt. Man ser graderna stiga hela tiden – från 20 grader upp till 28 grader och då är man mitt i golfströmmen. Golfströmmen har en egen strömgående bana – och den blir en extra krydda om man kan tima in väl och då åka med i 3-4 knop i rätt riktning. Fågelvägen ska den korsas – men vissa väljer att gippa in i den för att åka med österut med god fart för att senare gippa tillbaka. Det är ett lite riskabelt vägval om vinden inte vrider som det var förutspått – då man hade tappat stora delar av den fördel som strömmen medförde.

Vi valde att play it safe – och korsade mer eller mindre rakt över golfströmmen och valde position där vi ändå fick längst distans i medströmmen.

Väl ute ur strömmen märkte man igen att vattentemperaturen sjönk snabbt igen – och då var det bara att tuffa på.

När andra natten började närma sig såg vi en del mörka moln en bit bort med regn i. Vinden ökade på och vårt gennakerfall släppte plötsligt från sitt lås – och med det gick vår vindgivare av. Som tur är har vi en extra som back-up men innan den kom igång kändes det som vinden ökade mer än den kanske gjorde. För att play it safe – så bestämde vi oss för att växla ner från vår A4:a som är 190 kvm till en fractional A6:a om 165 kvm och som är byggd i kraftigare duk. Det hade blivit rejält mörkt ute och vinden friskade i. Vi rusade fram i 18-22 knop och det var en rätt spännande tur utför vågtoppar och dalar men stadigt surfande.

När vi väl hade fått upp vår A6:a och ner med A4:an landade vi en härlig broach som enligt vår navigatör renderade en plats i Guiness rekordbok som världens längsta. Vi hade fått en over-ride på gajen så vi kunde inte släppa den när det brallade i och effekten blev att vi låg på sidan alltför länge och när vi väl fick upp båten på rätt spår igen hade vi en tredelad gennaker. Kanske inte exakt så som segelmakaren hade tänkt sig designen….

Det var bara att ta ner och någon del hade fastnat i förliket så det tog oss en god tid innan trasorna kom ner snällt och fint. Vi var nog alla lite darriga efter den incidenten och beslöt oss att hämta andan i en liten stund – men efter några minuter så kändes det tokigt att åka omkring utan något framför fören på båten så för att få fart igen och inte riskera fler haverier så hissade vi vår A0:a och kom iväg igen med god fart – men med något högre spår som kompensation för att hålla fart i båten.

När väl vinden mojnade någon timme senare kunde vi åter hissa vår A4a och köra vidare med god fart. När väl morgonen kom så insåg vi att vi inte hade varit ensamma om strul under natten. Flera båtar hade skörat segel och en skeppare hade gått överbord och återfanns sorgligt nog avliden. Det hör som tur är till ovanligheterna att folk som kappseglar går åt – och när folk frågar om det vi gör inte är farligt måste man sätta det i perspektiv – och det går åt långt många fler människor i Stockholmstrafiken än det gör på kappseglingar – och som tur är så är de allra flesta som gör det här väl skolade och med hög säkerhetsmarginal på båtar, utrustning och besättning idag – så det för med sig att vi har långt färre olyckor än vad som kunde hända tidigare när väderdata var svårare att få fatt i och båtar sämre preppade och besättningar som man kunde plocka direkt från kajen kunde haka på utan någon träning eller liknande över vilka situationer man kan komma att hamna i.

Säkerheten är viktig del att träna på och ombord på Matador har i stort sett alla gjort ISAF’s offshore safety-träning och därtill har vi flera ombord som har gått första hjälpenträning för att kunna hantera situationer om och när såna uppstår.

Resterande delen av racet var odramatiskt med 10-20 knops undanvind och strålande solsken mestadels av tiden (lite too good to be true) – och hela racet från start till mål var i stort sett undanvind vilket tydligen är rätt ovanligt.

Vi hade längsmed färden härlig lysande halvmåne som lyste upp på natten, och stjärnklart. Det kom delfiner som hoppade bredvid båten och rent generellt ombord så hade vi en härlig stämning. Väldigt bra driv i besättningen. Bra team work och många sköna skratt.

På tredje dagen siktade vi land och det var som alltid med blandade känslor man närmar sig mål. Skönt att komma i mål – men samtidigt synd att inte få segla mer vilket ändå är det vi gillar. Efter målgång fick vi gå tillbaka runt snudd på hela ön – då målet är på södra sidan och inseglingen till staden Hamilton som är den stora hamnen och där alla marinor och klubbar ligger vilket tog sin lilla tid – men det var en bra tid att preppa båten så vi var relativt klara när vi gick iland.

Väl framme på marinan så stegade vi över till race office, men de hade stängt redan kl 20 och bara några minuter innan vi ankom – så det var bara att återvända dagen efter och då också sköta admin som tex custom clearance (igen) för att alla ombord skulle registreras in på Bermuda.

Dagen efter målgång var det festligheter – och det visade sig att vi slutade som 2:a i vår klass, 11a totalt och fick City of Newport Trohpy för bästa utländska båt.

Vi gick i mål på en måndag och prisutdelningen var inte förrän på fredagen och alla ombord hade varit borta längre än vanligt för såna här race och ville hem till sina familjer och vänner – och speciellt för att det var midsommar – så vi missade tyvärr prisutdelningen – och landade fint på Arlanda på torsdag em – och återförenades med våra nära och kära för traditionsenligt midsommarfirande. Så på så sätt så var det en rätt bra timing på vår tur – men de flesta har rätt chokade jobb i mitten till slutet av juni så det var inte helt enkelt för alla att komma loss.

Men ett sånt här race gör man inte så ofta – och förmodligen blir det endast en gång i livet – och i det perspektivet får man försöka vika tiden om man kan.

Kappseglingen var underbar och det var superkul att få se något nytt. För mig var det första gången i Newport och på Bermuda och båda ställena levde upp till mina förväntningar. Newport speciellt där allt allt andades båtar och segling i en väldigt vacker natur.

Nu ligger båten på Bermuda och väntar på hemsegling – och med hemsegling menar jag åter till Newport där vi har vagga och massa prylar kvar att hämta upp innan vi skeppar hem Matador till Europa. Vart det bär av härnäst är inte bestämt och det får framtiden utvisa.

I år har vi haft ett något för högt tempo med många seglingar och att på ett år köra Fastnet Race, Middle Sea Race, Carribbean 600, Voile de St Barth och Newport Bermuda har nog varit lite väl i överkant men det har också varit fantastiskt att få göra de här racen och det med en underbar besättning på en stadig och snabb båt som vi blivit riktigt bra kompisar med.

Allt gott,

skip