Bitter End Yacht Club | lekplats för seglare

Man har ju lite olika saker på sin “bucket list”. Förutom ett antal kappseglingar man vill göra innan man blir för gammal, så finns det ställen dit man vill åka.

Första gången jag hörde talas om Bitter End Yacht Club så trodde jag någon skämtade. Vadå, en lekplats för seglare med alla möjliga båtar och brädor som man fick använda så mycket man ville? Och allt det här placerat lite lagom svårtillgängligt på Virgin Gorda längst nordost i Västindien? Med en pro-am-regatta varje höst med skippers från Dave Perry, Russell Coutts, Lowell North och Paul Cayard till Taylor Canfield (här finns en kul beskrivning av hur det går till)?

Så när jag skulle fylla femtio, så funderade jag lite på vad jag helst ville ge mig själv i present.

Jag har ju aldrig varit i Västindien, men ofta funderat på ta mig dit. Det naturligaste hade kanske varit att chartra en stor katamaran och cruisa omkring bland öarna, men det kändes också skönt att slippa ta ansvar för en båt och den planering som krävs.

Så var det beslutat. En vecka på Virgin Gorda för att bota abstinensen. Och anta en utmaning.

Numera flyger Norwegian tur och retur till San Juan i Puerto Rico för runt 5.000:- (vilket är helt otroligt), och därfrån tar man sig till British Virgin Iland med ett litet Cessna innan man tar sig sista biten med båt. Det finns en anledning till att det heter Bitter End.

Själva området består av ett antal hus längs sluttningen, pool, ett par restauranger och en hamnanläggning med service för de besökande båtar som antingen ligger vid bryggan eller på boj. man har fått det att kännas som ett litet samhälle, och de många gästande seglarna gör att det inte känns som en resort. Stämningen är också rejält laid-back med t-shirt, shorts och flip flops som dresscode oavsett tid på dygnet.

Inget dåligt läge. Längst bort till höger ligger Necker Island, Richard Bransons privata ö. Mitt i bilden Eustatia Island som ägs av Googles VD Larry Page, och till vänster Saba Rock, en liten resort som fyller upp hela ön. Poppis bland kite-surfare.

Steg ett när man klivit iland och fått koll på sitt hus är att få koll på alla aktiviteter. Fullt program hela veckan med allt från snorkling och yoga till seglarskola.

Det gick rykten om att en kille som hette Ted saknade gast på söndagsregattan och jag kunde tänka mig att ställa upp. Ted Engel från Boston hade över 60 år i Starbåtsklassen och det var grymt kul att segla med honom. Trots att Rhodes 19 kanske inte är min favoritbåt… Men det här är ju en av de saker som gör segling till en fantastisk sport, att det inte spelar någon roll om man är 6, 50 eller 90 år.

På tisdagen körde man Hobie Cat Beer Can Regatta. Superkul race där allt från IC24 (konverterade J/24) till små Hobie Waves samsades på kort bana. Hetast var Chuck Allen från North Sails i Newport som hade varit på plats och tränat 9 gånger tidigare… Återigen kan man konstatera att det inte spelar någon roll vad det är man kappseglar, utan ett gäng seglare kan ha lika roligt (eller roligare) i ett antal Hobie Waves som i sina vanliga båtar.

“FREE BEERS are handed out from the Officials Boat!!! And Remember the Race ain’t over till the Cooler is empty!” hade väl inte funkat på fastlandet… Som ni såg på filmen så höll jag mig till vatten eftersom jag hade en kiteboarding-lektion senare på eftermiddagen. Och ja, vi plockade så klart upp den tappade vattenflaskan.

Ett annat kul koncept var “Out of Bounds” där man seglade iväg ut på havet utanför revet och latjade i vågorna och kanske klev iland på någon liten holme.

Min personliga utmaning för veckan var att lära mig kiteboarding. På området finns Carib Kiteboarding som kör lektioner eller är “babysitters” för folk som behöver lite hjälp.

Scotty som driver stället lever väl upp till myten om hur en surflärare i Västndien skall se ut. Grymt proffsigt gäng med massor av tålamod.

Lektion 1 – teori kring olika vindriktningar och i vilka zoner man kan flyga kiten. Blåsa upp kiten och koppla ihop alla delar. Enklare flygövningar ute i vattnet där man satt fast med selen i en boj (så att man inte skulle flyga iväg). Tyvärr hade vi lite för lite vind, så det blev mycket övninhar i att få kiten att lyfta från vattenytan.

Lektion 2 – nu hade vi lite mer vind, så jag förstod till sist hur man skulle flyga kiten. Initialt tänkte jag mig att man kunde placera den stilla på lite olika ställen och att den skulle stå där stationärt (det är ju så det ser ut när folk seglar), men den måste ju flyga framåt hela tiden, och det enda man kan göra är att styra den med fart. När väl den poletten trillat ner så blev det en helt annan grej. Vi tränade sedan “powerstrokes”, dvs hur man kör kiten snabbt upp och ner för att generera kraft för att komma upp ur vattnet. Till sist “body drag”, dvs hur man kan förflytta sig i vattnet med hjälp av kiten för att ta sig till sin bräda om man tappat den.

Lektion 3 – nu var det på riktigt och dags för vattenstart. Eftersom det inte är lämpligt att starta vid beachen så åker man båt ut till baksidan av revet vilket kändes som ett stort steg jämfört med att stå med vatten till midjan. Man behöver kontrollera kiten med en hand, samtidigt som man får kroppen i rätt läge och få fötterna i de två fotstropparna. Bara dessa moment tog mycket energi för mig, och det kändes inte alls bekvämt.

Jag är hellre på vattnet än i, och man är väl inte väldens smidigaste människa heller, så efter den här sessionen var jag helt slut. Och redo att lägga av. Men det är tydligen helt normalt. Så efter middagen kom Scott förbi baren för att säkerställa att jag verkligen skulle komma tillbaka dagen efter. Punktmarkerad.

Lektion 4 – på det igen bara. Mer vind nu, och då har man en lite mindre kite som reagerade mycket snabbare. Vattenstarterna gick successivt bättre och bättre, men jag spenderade fortfarande för mycket energi på att få ordning på mig själv och alla prylar i vattnet. Men vid några tillfällen så stämde alla bitar och då kom man upp och iväg. Dock inte några längre sträckor, men ändå. Nu förstod man att det här skulle faktiskt gå att få till.

Jag körde ytterligare ett pass där jag kom lite längre, men jag insåg samtidigt att jag skulle få göra ganska försök för att bli så duktig att jag kunde ta mig upp själv efter en rejäl wipe-out. Man brukar säga att det tar ca 12 timmar innan man är på brädan, så det stämmer väl ganska bra.

Eftersom jag inte ville ha en sport eller hobby till, så kändes det rätt att runda av efter 4 pass. Dessutom var jag ganska slutkörd efter att ha kombinerat dessa pass med massor av annan segling. Det är inget att rekommendera om man verkligen vill lära sig kiteboarding.

Stort tack till Mar Javierto från ishootBVI som dök upp när jag skulle ta lektioner. Han är den lokala paparazzin som skjuter superyachts (från en pytteliten RIB), kitesurfare, bröllop och har koll på allt och alla på BVI. Låter som ett nice jobb.

Dags för en siesta efter en tuff dag på (och i) vattnet…

… ett par Margaritas och en god middag.

Är man båttokig så är det fantastiskt att hänga på Virgin Gorda. Varje dag fylls bukten på med nya coola båtar, framförallt på bryggorna nedanför YCCS. Trots alla båtar mellan 80 och 197 fot, så är nog Gunboat 55 Vandal min personliga favorit.

Det här är ett ställe som jag verkligen vill komma tillbaka till.

Jag hade högt ställda förväntningar efter att ha hört många lovorda både BVI och Bitter End, men det stämde verkligen. Nästa gång kanske det blir på en chartrad katamaran. Eller så bor vi på Bitter End Yacht Club igen.

Disclaimer: Bitter End Yacht Club är annonsörer på blur.se.