Silverrudder Challenge 2014

Silverrudder Challenge.

134 distans solo runt Fyn tillsammans med nästan 200 andra båtar. Världens största solorace offshore. För mig blev det 29 timmar av aktiv segling i väldigt blandade förhållanden.

Och en upplevelse utöver det vanliga.

Förberedelser

Jag brukar ju alltid vara noga med förberedelserna. Och den här gången kändes det ännu viktigare då jag ville vara utvilad och må bra inför start. Därför seglades båten ner i god tid, och jag var på plats med en dag tillgodo. Det enda som fanns kvar var att trä spinnskoten och ställa riggen för rätt vindstyrka.

Jag ville också insupa atmosfären, som ju är väldigt speciell vid shorthandedrace. Alla är så klart lite spända, men också väldigt sociala. Man fikar i varandras båtar, lånar ut verktyg och jämför väderprognoser.

Det var skönt att kunna koppla av och bara vara.

“The boat to follow” skrev jag på Facebook. Det fanns bra möjlighet att följa racet via tracking (man kan se reprisen här), och nu fick jag min egen lilla hejaklack som peppade mig hela racet. Fantastiskt.

Starten

Prognosen för morgonen såg bra ut, i alla fall tyckte jag det. Sol, lätta ostvindar 2-4 m/s och medström både i Svendborgsund och Lilla Bält. Jag var ute en timme före vår start för att titta på de tidigare starterna och pinga linjen. Det låter ju lite korkat att göra det i ett solorace, men för mig är det bra att följa samma rutin timman före start för att komma in i racet på rätt sätt.

Nu hjälper det inte alltid :-)

Jag hamnade för nära linjen och hade fullt sjå att segla ifrån den med bara storen… Jag ville starta på vänstersidan för att kunna få en snygg skärning på styrbord. Nu stod jag still åt fel håll när skottet small och så hann hela fältet iväg innan jag fick upp gennakern och kunde starta jakten.

Här var jag faktiskt förvånad över att jag inte blev mer förbannad… men jag hade sedan länge satt upp spelreglerna och det kanske funkade:

• Segla båten aktivt. J/111 är krävande att segla fort, men man blir belönad för sitt slit.
• Identifiera de kritiska transitionerna och fatta aktiva (och bra) beslut på de 3-4 ställen där det räknades.
• Lita på båtfarten. Segla konservativt och inte göra några flyers.
• Glömma misstagen direkt. Alla kommer att göra minst lika många.
• Vara i nuet. Om detta var en unik upplevelse så ville jag få med mig så mycket som möjligt av den hem med mig.

Strax före den trånga passagen under bron. Ser ganska snabbt ut? Stora gennakern på 157 m2, coden ligger redo att hissas och focken sitter kopplad men ej hissad. Jag ville avvakta fockvalet för att vara säker på vad som skulle komma under kvällen och natten. Foto: BådNyt/Silverudder Challenge.

Alla andra båtar drev i stort sett med strömmen, så jag kunde ganska enkelt tråckla mig igenom. Fick det på film nedan:

Här ser man hur trångt det var för att kunna gippa mellan grundflaken på respektive sida av leden. Så här i efterhand ser det ju bra ut, men just då var det ganska svettigt med ström, båtar, nav och spinntrim…

Jag hade lyckats ta mig runt nästan hela fältet under bron, men några båtar gick fort i den lätta vinden. Rakt förut C12 one off Garfield som var ett lite udda hemmabygge som gled iväg alldeles för lätt.

Det är ju så här man vill att det skall se ut bakåt?

I Danmark verkar det vara mycket långsmalt med breda spinnakers. Även några av de modernare designerna var uppsatta på samma sätt. Gick fort i bland, men sedan blev avstånden större. Den röda gennakern är en av J/109:orna.

Sydsidan Fyn

Det var en lättnad att komma ifrån kaoset i starten. Dricka mycket, äta något, städa ombord och kunna segla lite mer strategiskt. Det såg ju ut att bli en fantastisk dag på havet!

Fokus låg på att segla i tryck, och det verkade hela tiden ligga till höger närmare Fyn. Detta hade diskuterats innan racet, att det mycket väl kunde vara bättre nära lovartsland, så det kändes tryggt att hitta ett eget spår till höger om alla andra. Det var ju några båtar som skulle seglas om också.

Fortsatt bra tryck på höger och avståndet ökade bakåt. Nu började man kunna urskilja de båtar som jag visste var snabba. Framförallt IMX-40 Mandalay med William Friis-Møller från Elvstrøm Sails har ju grym ordning och rekordet runt Fyn i min klass. Han körde en spirad code och hade haft lite strul i början. Han höll också höger men var på behörigt avstånd.

Dessutom gick Wasa 38 Legolas mycket bra, och jag blev lite stressad. Men jag fick snart hjälp från mina fans på Facebook:

Per Holgersson: Vår gamla båt
En av de lättare 38:orna som byggdes.
Högre mast också.
Vad som hänt i DK under åren där vet jag inte.

Göran Frick: Den byggde Jag, Leffe och Åke efter vi sålt Wasa 410:n Ormgas. 38:an gick under arbetsnamnet Klotiris men fick namnet Fjäder då hon sjösattes.Skrov och Däck kevlar, motor placerad mitt i salong med rak axel. Annan kölprofil och djup (ingen kölficka utan bultad direkt i skrovet) tunnare och högre rigg som vi snickrade ihop, undrar om den fortfarande lever? längre bom om jag inte minns fel. Tom i akter och förskepp. Vi sågade upp sittbrunnen och byggde en bättre av delar från en Wasa 55 sittbrunn, med indragna winchar osv.. Vi seglade flera Skaw Race, Kieler Woche (där vi kom 2:a efter Knock on Wood), Fearder och GR så klart. många härliga minnen kommer tillbaka. snabb då och verkar hålla stilen ännu… Heja Fjäder (ursäkta Peter).

Hur sjukt är det här!? Jag är nyfiken på en båt och de som har byggt och ägt den följer mig under racet…

Här gick det upp för mig att folk faktiskt satt hemma och följde mig på tracking och Facebook. Nu var det inte bara för min egen skull jag seglade, utan även för de som följde mig. Mer press. Men kul!

Stämningen på topp efter första etapperna. Bra avstånd bakåt efter Dyø, där jag hade turen att alla följde i samma spår. Ett tag såg det bra ut att gå söder om Dyø, och någon Mini hade tjänat rejält på det… men helst av allt ville jag ju bara min klass skulle hålla ihop på rhumbline och nu hade jag hyfsad koll.

Men det skulle bli svårare.

Västsidan Fyn

Just rundingen av det sydvästra hörnet hade jag tidigt identifierat som en avgörande plats där det gällde att vara försiktig och inte göra fel.

Det låg många båtar precis vid udden, och jag ville komma väster om dem. Jag fick ett bra skift och kunde skära ut på en lätt babordsbog. Så långt var allt väl, men det såg väldigt lätt ut framför näsan. När jag var länst till vänster så gippade jag tillbaka till styrbord och passerade igenom den klunga som låg vid udden.

Nu blev jag lite villrådig. Vinden såg ut att fylla i inne vid land, precis som på sydsidan, men var det verkligen rätt att byta sida på det här sättet. Plötsligt dog vinden. Fan… nu ligger jag ju längst till höger. Jag borde ha seglat safe i mitten… Men alla hade det lika blekt. Jobbigt läge!!

Sedan såg man att vinden fyllde på för några båtar längre fram… de krängde åt styrbord och seglade med code eller plana spinnakers… Det visade sig vara en sydväst och den fyllde mycket riktigt i från land. Pust… det här var nervöst.

I efterhand ser det briljant ut – och det hade inte gått att göra bättre – men jag måste erkänna att det kunde slutat på ett helt annat sätt.

Att få ånga på norrut med tryck i coden kändes förlösande. Båtarna i backspegeln blev mindre och nya dök up framför fören. Det här var min chans att dryga ut avståndet lite.

Så här såg det ut stora delar av varvet. Den stora A2-gennakern, eller “whompern” som jag kallar den som åkte upp och ner på vanligt sätt, code 0 på rulle redo att rulla ut (när jag skall gippa så kan den antingen sitta uppe eller så släpper jag ner fallet) och den shorthandedfock som oftast bor på rulle. Nu började det närma sig beslut inför kvällen och natten, men rapporterna pekade fortsatt på lite mer vind… så det var nog rätt val.

Passerade ett antal Seascape 27 och 18. Kul att de fått ett sådant genomslag och att många väljer att traila till det här racet.

Fortsatt följa John norrut. Här var de snabbaste båtarna från klassen framför; X-99, Cheetah 30 och några till. Men vi saknade några Seascape 27, en J/80 och en mini? Fick av Micke på Cheetah 30 höra att 5-6 båtar smitit iväg och var “över horisonten”.

Efter att ha hunnit ifatt den llla klungan så var det återigen dags för en svår transition. Problemet var också att vi hade en grundbank som jag inte vågade snedda över. Flera av danskarna verkade veta nåt som inte gav visste och körde på. Sedan drog vi igång en efter en med den utlovade nordostvinden.

Bidevind norrut. Stabil vind och relativt lätt att hitta ett bra trim.

Framför i lovart hade jag Open 32 Black Maggy som startat en halvimme innan. Svår att hålla med kölen uppumpad i lovart. I lovart också Cheetah 30 som seglades bra. Annars började det bli glest med båtar nu.

Utan andra båtar runt omkring så blir det en helt annan segling. Nu handlade det om att segla båten fort på instrumenten och driva båten utan att direkt se resultatet. Jag tror att jag är ganska bra på det och jag kände mig trygg och märkligt avslappnad efter en dags hårt arbete.

Nu fick jag också chans att få någonting varmt att äta. Här har jag funderat mycket på hur man skall fylla på energi under ett sånt här race. Det viktigaste är att man inte skjuter på det, utan att dryck och mat finns lätt tillgängligt hela tiden. Ungefär så här såg det ut:

• Kontinuerligt intag av vatten och Vitargo Carboloader (sportdryck med mycket kolhydrater).
• Mackor, drickyogurt och olika typer av bars som “mellanmål”. Ger energi, håller magen igång och höjer humöret.
• Folieformar med pasta/ris & kyckling. Middag som värms i ugn.
• Frystorkad pastarätt (middag) och fruktkompott med kli (frukost) som kan göras även när det är kaos.
• Red Bull & kaffedrinkar på burk för att pigga upp när det känns trögt.
• Minimalt med choklad/godis (mest för att fira när det går bra).

Lilla Bält och nordsidan Fyn

Det var ju denna passage som jag oroat mig mest för innan racet. Helt i onödan.

För det blev en fantastisk segling. Solnedgång, 6-7 m/s och medström gjorde det enkelt. Jag hade sällskap (eller såg) Black Betty precis framför och två X-99:or som fightades med varandra strax bakom.

Jag försökte hålla mig i strömmen utan att segla för lång väg. Gick väl helt ok.

Vackert så det förslår. Foto: BådNyt/Silverudder Challenge.

På vägen ut från Lilla Bält försökte jag hålla mig i strömmen för att sedan komma ut i högerhörnet när strömmen skulle vända. Gick helt ok, även om jag var lite ouppmärksam på att jag kom för långt norrut på första slaget (lurades av den höga fina kursen).

Det sista lilla slaget norrut var för att kolla upp Black betty. Plötsligt vände de om och länsade tillbaka. Jag lyste på dem och allt såg ut att vara i ordning ombord. Märkligt hur mån man blir om konkurrenterna när man seglar solo… ganska skön känsla att vi tar hand om varandra.

Nu var det kolsvart och sjön var rejält jobbig. Men jag hittade ett bra läge för autopiloten där den höll oss på 92-94% av target speed vilket är extremt bra under dessa förhållanden. Jag försökte sova lite, men det blev bara ett par minuter. Laddade ner väder för att göra nya analyser och sedan låg jag i lovart och tittade på stjärnhimlen och njöt. Kanska skulle det straffa sig sedan, men nu ville jag njuta av stunden.

Approachen till Aebleø. Jag höll höger och slog på 3 meterskurvan för att undvika strömmen som nu hade vänt. Svårt att se andra båtar och många verkade slarva med lanternorna. Framförallt var det alldeles för svaga lampor och någon verkade ha valt vit runtlysande. Svagt att inte ha ordning på detta.

Vid rundning av Fyns Hoved för att segla söderut gjorde jag mitt största misstag. Här ligger ett grund på 1.8 m och på flera av mina kort såg det ut som jag var tvungen att gå nprr om. Flera av de mindre båtarna smet söder om, vilket jag inte vågade göra då. Nu i efterhand ser jag att det går… Surt.

Nu hade jag i alla fall halverat avståndet till de små i täten (inte så viktigt men bra för att hålla motivationen uppe). Bra koll också på IMX-40, som precis som jag trodde innan, var svåraste konkurrenten och innehavare av rekordet. Han var nu nästan 10 km eller 45 minuter efter. Och den här kryssen borde ha varit hans starkaste sträcka?

Stora Bält

Det känns alltid lika bra att runda ett hörn. Ett nytt kapitel. Nya möjligheter.

Nu hade vinden dojat till 3 m/s och vridit emot. Jag visste att jag nog var den sista båt som kom runt utan att behöva kryssa, så nu var ett bra tillfälle att skapa lite avstånd. Fram med code, vilket var lite meckigt i beckmörker. Men det gick bra. Full gas söderut i 1-1.5 knops motström.

Från början hade jag tänkt att gå in ett östligare spår, upp bakom Romsø och sedan runt på ostsidan innan jag drog mot bron. Detta hade antagligen gett mindre motström. Nu bar inte coden dit utan alla valde samma väg nära Fyn. Det positiva här var att alla bakom antagligen skulle välja samma väg och att jag nu hade koll bakåt.

Sedan vred det emot rejält och det blev bidevind mot den höga bron. På grund av masthöjden så var jag tvungen att ta den längre vägen, men båtarna som var på väg mot den lilla parkerade ändå. Kanske kunde jag ha tur med ett ostligare vägval?

Månen var uppe en liten stund, men sedan fyllde dimman på. Fuktigt och ruggigt och mycket lite vind.

Det är lite lustigt hur man ser på den här bron. Man tänker att det är lite som en portal – kommer jag bara dit fram så blir allt mycket bättre på andra sidan. När man väl gör det så visar det sig att det är precis lika illa där.

Nu började det bli jobbigt. Först strax norr om bron där jag låg helt still ett tag. Och sedan igen söder om bron. Jag var inte alls sugen på en ny omstart, men Mandalay gick från 10 km bakom till 2.

Så här i efterhand kan man trösta sig med att de små båtarna inne vid lågbron hade det ännu värre. Foto: BådNyt/Silverudder Challenge.

Slutsport

Som nån skrev på Facebook: “nu är det bara ett Tjörn Runt kvar”.

I gryningen tog vi oss söderut i lätta (eller obefintliga) vindar. Vindstråken varade typ i 20 minuter och varierade från TWA 50 till TWA 140. Hårt jobb att fånga alla puffar i dimman och jag tror jag bytte från Code till A2 6-7 gånger. Ganska jobbigt när man är själv…

Mycket undanvindssegel att packa. Var är mina gastar?

Approachen till Svendborg är ganska stökig. Först en läns och sedan en ganska knixig farled. Superlätt vind men medström. Nu var jag 100 meter före Andraž Mihelin i sin Seascape 27 med IMX-40 Mandalay nån distans bakom.

Andraž Mihelin är sloven, och en av grundarna av Seascape. Han har seglat Mini Transat två gånger och hade ett tag 24-timmarsrekordet för minis med 294 sjömil. Alltså inte vem som helst.

Jag hittade rätt i puffarna och avståndet ökade på den första biten in. Sedan parkerade jag och han kom ifatt igen. Så höll det på ett par gånger. Innan jag ställde till det för mig….

Kolla trasslet nere i högerhörnet.

Jag hade bestämt mig för att köra vår lite plattare A5-gennaker för att kunna skära rejält även om det blev brant. Denna sitter i en strumpa, vilket funkade bra ända tills jag rullade in strumpans lina i focken. Med bägga seglen halvvägs ute/inne/nere/uppe så blev det så klart parkering.

Andraž gled förbi och vi hejade glatt på varandra.

Ner med skiten och upp med A2 igen för att kunna glida i mål. Foto: BådNyt/Silverudder Challenge.

http://vimeo.com/106688826

Målsättningen var att segla safe och göra det bästa jag kunde. Med undantag av några små hickups så är jag otroligt nöjd. Att vinna klassen och vara snabbaste enskrovsbåt runt Fyn med nästan en timme är helt otroligt.

Alla resultat här.

Kolla också in rapporterna från Banner 28 Azur och Cheetah 30.

Tack alla som peppade mig på Facebook. Att segla ensam med 100-tals supporters som kommer med glada tillrop är ju sjukt kul.

Tack också till GVA som stöttat min satsning helhjärtat. Tack också till North Sails, Henri-Lloyd, J/boats, Liros och många andra som ser till att jag har förutsättningar att göra bra ifrån mig.