Happy moments

Ibland undrar man varför man håller på med segling över huvud taget. Det är besvärligt, saker går sönder och det blir inte alls som man har tänkt sig. Och när man sitter och huttrar under transportseglingen så funderar man över om det är värt all den tid och pengar man lägger ner, eller om man bara skulle sälja skiten.

Men sedan finns det ögonblick som väger upp allt det där. Som gör att man plötsligt inser att det är värt varje timme, varje krona och varje ansträngning. Och som gör att man står ut en lång kall vinter.

Och nu när abstinensen blir som svårast, så finns det två tillfällen från i somras som jag minns lite extra.

Helly Hansen Skagen Race 2010
Först var det det kolsvarta och kalla majnatten under Helly Hansen Skagen Race. 10-12 m/s, brant slör med lilla gennakern och stadigt 10-14 knop. Och man såg inte peket framför sig där vi dånade fram i kolmörkret. Dagen innan hade vi sett 100-tals fiskebojar, men nu såg vi ingenting. Helt galet. Alla körde 110% och roterade ofta för att orka.

Vi visste att vi ledde men ville dryga ut avståndet så länge det var “vår bog”. Akterut fanns hundratals lanternor och den mest fantastiska mareld jag någonsin sett.

Då visste jag. Det här var payoffen på allt slit och alla nedlagda timmar. Och om ingen lutade sig ut och fick ett fiskeflöte i skallen så skulle vi spika det här.

Göteborg Offshore Race 2010
Sedan var det den raka motsatsen. En varm augustinatt på Kattegatt under Göteborg Offshore Race. En varm NV vind på 2-3 m/s, helt stjärnklart och med massor av mareld (igen). Jag tror vi räknade till 50 stjärnfall den natten. Solen gick ner akteröver när vi lämnade märket utanför Skagen.

Stora gennakern uppe, superbra fart och konkurrenternas lanternor som kom susandes i den mörka natten. I bland så nära så att man kunde prata med dem… I övrigt lugnt och stilla så man bara kunde fokusera på ögonblicket. Det enda som var viktigt var när vi skulle gippa nästa gång. Nu? Eller lite senare? Bevaka de andra? Eller segla vårt eget race? Enkla frågor. Där och då. Ingenting annat.

Och man hoppades på att det aldrig skulle ta slut.

Det hade varit kul att höra om era “special moments”?