Så här när vi närmar oss slutet på årets upplaga av Sydney Hobart kan det vara värt att se tillbaka på det fruktansvärda racet 1998.
När man hänger i Australien och pratar med duktiga seglare så är det inte alls ovanligt att de inte vill segla racet över huvud taget, eller så har de seglat ett par gånger och lovat att aldrig göra om det. När man ser denna film så förstår man varför… Frågan är om man skulle vilja göra det själv? På en 100-fotare kanske…
Photo: CYCA | Ashley Dart. Here’s the race report from Jules Hall on Disko Trooper Contender Sailcloth. Probably the J/99 that has done the most offshore miles, and Julkes and co-skipper Jan ‘Clogs’ Scholten are a team we could learn a lot from. Rolex Sydney – Hobart 2024 You’re always nervous before a Hobart race. And […]
Rupert Henry och hans franska co-skipper, Corentin Douguet, har det ändå ganska mysigt 😀 Spikade doublehandedklassen och IRC Div 4.
Inte så kul. Det är ju sånt här man är orolig för när man är långt från land. Frågan är om man hade kunnat undvika detta genom att droppa rodret och sedan täta på nåt sätt? Det är nog helt omöjligt att få styr på en hjärtstock som löper amok. Visa detta inlägg på Instagram […]
Dec 30, 2013 @ 00:35
Segla i svenska skärgården känns lugnare.
Stefan K
Dec 30, 2013 @ 02:23
Fy fn… Plockade precis bort Sidney-Hobart på listan över race man vill ha seglat..
Satsar nog på inshorerace 2014.
Dec 30, 2013 @ 19:00
Var inbjuden av en distributör i Australien – The Daily Juice Company, att vara en av två rorsmän på en schysst 60-fotare. Funderade ett tag, men tackade till slut nej så barnen var 3 och 5 år gamla och det är tufft att vara borta över julhelgen då- det tackar jag min lyckliga stjärna för – en 60-fotare hade garanterat varit mitt i sk-ten! Om jag kommer att segla det någon gång – nix!
Gott Nytt År Peter och alla trevliga segelkompisar här på BLUR och på sjön – satsa hårt på 2014!
Dec 30, 2013 @ 20:23
Rekommenderas!
http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=1408107007
Dec 30, 2013 @ 23:30
Sydney to Hobart 1998; ”bara” 66 båtar av de 115 startande bröt. 6 man miste livet, otaliga personskador, 5 båtar sjönk och i princip alla båtar hade mer eller mindre omfattande materiella skador.
I Watski 2 Star 2012 var förhållandena milda i jämförelse med Sydney to Hobart 1998. Ändå bröt hela 77 av de 106 startande. Dock noterades inga personskador och inga nämnvärda materiella skador.
Vad var det som gjorde att så många bröt på W2S och så få på Sydney to Hobart?
Var det för att W2S var kallare?
Var det för att W2S seglas på bara två man?
Har vi Svenskar en större självbevarelsedrift?
Är vädertjänsten så mycket bättre nu än 1998?
Dec 31, 2013 @ 10:45
Om jag skall gissa så tror jag att båtar och besättningar i SH är mentalt, erfarenhets- och utrustningsmässigt förberadda på hårt väder på ett helt annat sätt än vad vi är här hemma helt enkelt därför att det blåser mer där nere. Ett SH utan en rejäl kuling är ju mer undantag än regel. W2S 2012 var nog så tufft men för vår del var det otillräckliga förberedelser och fel utrustning som gjorde att vi bröt då livet blev för obekvämt, inte att vädret i sig var ohanterligt eller farligt.
Dec 31, 2013 @ 10:46
Förmodligen lättare att ta ett beslut att bryta med två personer ombord än med en stor besättning.
Jan 1, 2014 @ 17:59
För min del är W2S ett säsongsstartäventyr mer än en kappsegling för att vinna. Sailracing with a friend är en slogan som passar mig bra. W2S har lagom långa etapper och är lagom mycket äventyr. Det känns som att W2S 2012 hade kunnat bli lite väl mycket äventyr för min del om något gått sönder. När vi började falla väl långt med hårda magplask i vågdalarna kände jag att vi började närma oss gränsen för när något skulle kunna gå sönder. Eftersom jag inte litade på min motor (det visade sig senare att jag hade ett rosthål i ventilsätet) valde jag att bryta och segla tillbaka till Oskarshamn där vi visste att vi hade en relativt sett lätt insegling i de förhållanden som rådde. Så fort vi vände söderut blev det hur lugnt som helst i medvinden. En rätt kul repa helt enkelt.
SH har ju en annan karaktär, det anses vara världens hårdaste kappsegling. Sjön går betydligt högre. Vet inte hur hamnarna är beskaffade, men spontant känns det som att försöka rida ut en storm på djupt vatten är att föredra framför att närma sig kusten, i alla fall om en normal kuling/storm är i antågande.
SH, the everest of sailing, är för de som verkligen söker den tuffaste utmaningen, W2S för oss svenskar som söker “lagom” äventyr. Också tror jag att det är lättare (fler möjligheter att söka hamn) att bryta W2S.
Dec 31, 2013 @ 09:32
Närmre till nödhamn kanske?
Dec 31, 2013 @ 16:47
I watski2star har du mindre energi (2 man), kylan tar mycket energi. Tycker nog att det är sjömannamässigtt att bryta under dessa förhållanden. Många har diskuterat värmare, riktigt viktig pryl under w2s. Nu kommer väl kommentaren att hushålla med energin, ja det kan man göra om vill vara i kön.
Dec 31, 2013 @ 18:44
Nu vet jag inte hur det var under det W2S ni pratar om men fattar jag dig rätt om jag tycker att du säjer, att om man inte når en topplacering kan man lika gärna bryta?
/T
Dec 31, 2013 @ 19:02
Jag var inte där ute men satt hemma och följde båtarna via AIS. Det var en drygt 80 nm kryss i upp till 20 m/s. Temperaturen var +2° på natten och det haglade. Inte så vanligt i månadsskiftet maj/juni men visst händer det och det gjorde det…
Som jag känner Jonas seglar han nog oftast vidare så länge han har ett roder ;-)
Jan 1, 2014 @ 16:05
Absolut inte, men jag har känslan av att alla får ligga i som tusan på de 2 första etapperna om man vill vara med på slutet. När då 3:e etappen blir så tuff så var nog helt enkelt soppan slut. Det var många topp båtar som bröt.