Fredrik är ju en av våra mest aktiva seglare. Seglar han inte Refanut solo på Östersjön eller tar den till England för Fastnet Race.

Det är så roligt att en klassisk båt används ordentligt…

Strax efter start utanför Sandhamn, 2010. Foto: Lasse Eklöf.

Kommer du ihåg ditt första Gotland Runt?

Första gången var någon gång tidigt 80-tal på vår Linjett 32. Jag minns ingenting direkt ifrån den gången, men jag fortsatte att segla Linjetten under många år i följd, först i IOR 5-6 och sedan entyp.

Speciella minnen ifrån de tidiga åren var hur mycket mer osäkerhet det fanns då. Ingen AIS och ingen GPS. Navigation var död räkning och radiopejl. Minns hur vi ett år seglade halvvägs till Estland (nja inte riktigt) på väg söderut mellan Gotska Sandön och Östergarn för att jag hade hängt min kamera på insidan av ruffen … precis bakom kompassen. Oops. Det var nog inte något av våra bättre resultat.

Vi hade också ett år med väldigt mycket vind och många båtar bröt, det var master, bommar, roder etc som gick sönder. Ingen Linjett 32 bröt eller hade några skador vilket vi alla klappade varandra (och familjen Gustavsson på Rosättra Båtvarv) på ryggen för. Jag har dock en tendens att bli sjösjuk och tror att jag gick ned för räkning någonstans mellan Östergarn och Hoburgen och var ur spel i ungefär 24 timmar. 20% av besättningen borta bara sådär :-)

Anitra i dimman norr om Gotland, 2011.

Vad är ditt bästa minne från racet?

Vid mitten på 90-talet började jag segla min farfars gamla yawl, Refanut. Det har blivit många minnen därifrån genom åren, men ingenting går upp emot 1996 (tror jag det var). Aldrig har vi varit så sent ute. Båten hade just kommit hem ifrån England och pappa hade beställt nya segel därifrån. En av nyheterna var att genuorna var sydda för profil istället för hakar. Vi hade ett nytt förstag redo, men seglen var försenade ifrån England och det var osäkert om vi skulle få dem i tid. På torsdagen före start (som gick i Sandhamn på söndagen) kom seglen och vi satte igång att byta förstag. För att göra en lång historia kort var det ett massivt arbete som pågick hela fredagen på Ingarö och fortsatte på vägen ut till Sandhamn och inte avslutades förrän någon gång på natten mot söndagen. Vi är många som minns hur vi, liggande på svaj vid Lökholmen, turades om att hänga upp vid förstagsinfästningen i masten och slita med att försöka haka på staget på två “krokar” inne i masten medan vi lyssnade till festandet på Almagrundet. Väl ute vid startområdet, med 15 minuter kvar till start, hissade vi vår nya genua för första gången … bara för att snabbt riva ned den och, med en spritpenna, skriva in segelnumret. Då var vi glada att vi har nummer 1.

Men det var inte bara seglen som kom sent på posten. Det gjorde också vår nya AP Navigator (Decca), men den kom så sent att vi inte fick den med oss. Det blev därför död räkning ned längs Gotländska ostkusten. Vi hade en behaglig kryss men dimman var tjock och man såg bara några hundra meter. Blå Karat och gick jämnt inne i dimman och vi möttes gång på gång … alla var på helspänn beredda att falla eller slå för att undvika kollision. Vid ett möte kommer Blå Karat för babord klart för om oss. I lovart om oss ligger en mycket mindre båt. Vi varnar dom för att Karat kommer nere i lä och de börjar dunka på skrovet och skrika. Karat gör ett snabbt slag … innan de korsat oss … tappar all fart och vi kan med glada miner köra över dem i lovart. Sen såg vi dem inte mer det racet.

Slagen inne mot land i dimman fortsatte. Erik Salén var navigatör ombord och satt klistrad vid ekolodet. Ett slag var dock inte baserat på hans varning utan när en fördäckare ropade “jag hör måsar!”.

Ytterligare tur hade vi när vi passerade inom hundra meter ifrån en av de få sjömärkena som fanns längs kusten. Nu fick vi en ny fixpunkt att utgå ifrån för resten av sträckan ned till Hoburgen.

På vägen upp var det lätt och svårt (som vanligt) och vi gick rhumbline mellan Ölands Norra och Alma. Det visade sig vara helt rätt och vi gick i mål som en av de första båtarna. Sedan dog vinden. Andra båt i vår klass korsade mållinjen mer än tjugofyra timmar senare (efter att vi avslutat regattamiddagen och, lagom glada, kunde gå och möta dem på bryggan).

Vilket är ditt värsta minne?

Det var nog sjösjukan nämnd ovan…

Vad är det som lockar?

Det är den största havskappseglingen vi har i vårt närområde. Klart att det drar. För mig är största utmaningen att komma iväg i starten om det är lätt. Det krävs mycket lugn för att få fart på 30 ton.

Tromb vid Fårö, 2014.

Vilka är dina 3 bästa tips till den som skall segla första gången?

Ha gott om tid till förberedelser. Allt tar längre tid än du tänkt och det dyker alltid upp saker du inte tänkt på. Att vara helt klar på fredag eftermiddag så att man kan slappna av och njuta gör upplevelsen sååååå mycket bättre. Massor med segeltejp och några extra patroner till flytvästarna (båda på förekommen anledning).

Njut och ha kul. Om det inte går lika bra som ni hoppats på har ni ju ändå haft en kul segling! Missa inte soluppgångarna. Det är inte så många tillfällen man får att vara mitt ute på havet under natten och vid soluppgången.

Glöm inte extra vatten … det där året det gick så bra jag pratade om förut. Det visade sig, någon timme efter start, att det var någonting felkopplat … vi hade diesel i vattentankarna. Vad hjälper det då att ha 400 liter vatten i tankarna? Kaffe på Ramlösa är en intressant upplevelse i sig, men numera har vi alltid med oss separata dunkar med färskvatten.

Sandfjärden norr om Värmdö, 2013.

Någon speciell båt ni vill slå?

Det finns väl en båt som är viktigare att slå än alla andra, och det är inte Blur även om namnet börjar på B :-)

Om KSSS skulle göra racet ännu bättre, vad skulle man då göra?

Jag tror att stämningen i Sandhamn efter målgång är det absolut viktigaste. Den är bra men det finns säkert saker som kan göras ännu bättre.

På väg norrut efter rundning i Visby, 2013.