Till sist fick vi chansen att rasta vår Open 7.50.
För er som inte har hängt med, så var jag i påskas nere i Frankrike och fick med mig en Open 7.50 hem. Hela storyn finns här.
Vi har ju en intensiv säsong med J/111:an, så det har inte blivit tid att provsegla, men i går fick jag chansen tillsammans med Gustav Gabinus, Johan Fredriksson, Marcus Blomberg & Wille Eriksson. Mycket bra kompetens kring sportiga båtar och vingmaster.
Så klart är det många nya saker att lista ut (många av lösningarna är väldigt franska) och timmar i båten för att kunna segla den riktigt fort. Men första seglingen var i alla fall långt över förväntan.
Vi hade 5-7 m/s och gjorde väl 13-15 knop i någon by. Stadigt 10 på halvvindarna.
Båten är väldigt stabil, och gillar verkligen att pushas hårt. Även när jag pressar den, så är rodret helt neutralt och jag kan göra vad jag vill. Bra potential för autopilot med andra ord.
Sittbrunnen är enorm, och inte ens med 5 personer ombord känns det särskilt trångt. Jag var också lite förvånad över hur säkert det kändes att röra sig ombord. Här är det ju en vits med en låg bom att hålla sig i. Även “parkbänken”/skotbalken var en uppskattad sittplats på undanvindarna.
Vi skall väl försöka få ett SRS-tal innan semestrarna för att kunna vara med på lite race i augusti/september.
Men nu är fokus på Rolex Giraglia Cup som börjar denna vecka.
Det huvudsakliga målet för 2022 är Rolex Giraglia Cup i juni, men när det går en regatta med Medelhavets bästa ORCi-båtar på vägen så kan man ju inte låta bli att vara med? Och att 67.e upplagan av Tre Golfi Regatta går längs Amalfikusten och med målgång vid Capri gör ju inte saken sämre.
Vi sjösatte Blur på Malta en vecka innan regattan, och jag kunde tillsammans med Jocke Cordaly och Jonas Dyberg transportera upp båten via Sicilien och Messinasundet. Vi landade till sist i Sorrento och kunde göra båten raceklar tills besättningen landade i Neapel.
Helt ok badtemperatur med Vesuvius i bakgrunden.
På fredagen innan start fick vi chansen att titta igenom hela segelgarderobem och göra lite manövrar… Alla hade seglat ombord tidigare, och de flesta så sent som i oktober.
Bra tillfälle att rensa bort skit som hade fastnat i propellern. Och så klart ge botten en lätt avslipning.
Alla båtar utom maxis och flerskrov låg vid Reale Yacht Club Canottieri Savoia mitt inne i Neapel. Väldigt speciellt. Att man körde prologen för Giro d’Italia på gatan ovanför gjorde ju inte saken sämre – det vara alltså inte för vår skull man hade spärrat av halva stan.
Lunch för alla besättningar på start-dagen. Så klart pasta och vin. Även om just det här teamet höll sig till alkoholfria alternativ.
En lite speciell sak är att man kör iväg alla båtar (utom maxis och flerskskrov) på samma långa linje. En fyr på land vid klubben, och en liten Rolex-boj en distans ut. Med tanke på alla snabba båtar så ville vi starta nära land på för att kunna slå när vi blev störda.
Starten blev helt ok med bra lucka i lä. Vi kunde segla i fri vind i 10 minuter innan vi fick slå och ta oss in mot land på högersidan. Detta hade varit den typiska strategin i maxiklassen, och vi var i gott sällskap ut på den kanten.
Vinden dojade successivt, men vi var ganska duktiga på att hitta den som fanns. Redan här blev det tydligt vilka båtar vi skulle få slåss med runt banan; J/122 Joy (som vi fightats med på Middle Sea Race och som vunnit Palermo-Montecarlo totalt) och de båda Italia 11.98 Sugar 3 och Scugnizza (som bägge har ett antal EM och VM-titlar i ORC).
Time to get to work.
I takt med att solen gick ner försvann också vinden. Och vred från sydväst till nordväst och sedan till sydost så vi kunde sätta A3 och gippa oss fram innanför Procida. Men strax efter midnatt försvann vinden helt, och mellan 01:30 och 09:00 kom vi bara 7 distans.
Vi var dock i gott sällskap då i stort sett hela fleeten utom de allra snabbaste hade parkerat.
När vi till sist kom igång igen (långsamt) så var de snabbaste båtarna i vår klass 35 distans före.
På trackingen 08:00 ser man att de två snabbaste ClubSwan 42:orna Mela och BeWild är på väg att runda Ponza medans vi ligger i norra änden av klungan. Att gå runt Ischia vare ingen hit för de båtar som försökte.
Frustrerande så klart, men vi visste ju att detta brukade vara ett lätrtvindsrace.
Vid lunch hade det fyllt på så pass att vi kunde sätta code och tuffa på mot rundningen.
Lunch = happy crew.
En båt som vi krigade mot hela dagen. Baltic 50 Music.
Oväntad gäst efter rundningen av Ponza.
Rundar Punta della guardia på Ponza och kan sätta A2 och sätta kurs mot Capri.
Här har vi återigen J/122 Joy. Vi trodde flera gånger att vi gjort ett ryck på dem, men varje gång hade de kommit tillbaka. Skulle fortsätta vara så till målgång.
Fin nattsegling söderut. Omväxlande A2 och A3 beroende på vindstyrka.
Vi siktade på att hålla höger då vinden skulle vrida mot norr
Disco-båten?
Middag.
Till sist kom vridet, och vi fick en fantastisk soluppgång under code in mot Capri…
Där det var dags för nästa parkering. Här har vi Sugar 3 och Scugnizza som jagar oss.
Sydligaste rundningsmärket är Il Gallo Lungo utanför Positano på Amalfikusten. Ön som är formad som en delfin, är väl mest känd att för den ryske dansaren Rudolf Nureyev ägde den under ett antal år. Men också för att det tydligen finns sirener där.
På vägen över till Caprti så ökade sjöbrisen rejält, och vi hade som mest 14-16 knop. Skönt efter all lättvind, men också nödvändigt för att vi skulle klara vår maxtid. Man hade räknat fram unika maxtider för varje båt baserat på mätetal (2 x idealtiden) och vår låg på 44:16:11 medans Joy hade 44:35:18. Jag var helt säker på att vi skulle missa vår, men. med den nya vinden klarade vi den med 20 minuter till godo.
Tyvärr blev tidsmarginalen till Joy för liten. Vi ledde vid sista rundningen, men då målgången blev snabb så slog de oss med 5 minuter.
Vi får ändå vara nöjda med vår insats. De snabba båtarna seglade ett annat race, och vi gjorde vad vi kunde mot de bästa ORC-båtarna i Medelhavet. Och ett fantastiskt race som jag gärna seglar igen.
Tack till alla ombord; Jocke Cordaly, Johan Johansson, Mattias Bodlund, Michael Wahlroos, Pelle Pedersen & Wille Eriksson. Och så klart Felix Pedersen som var shore crew denna gång.
At Marstrand Big Boat Race this weekend, X-55 Luft called it quits after some breakages Saturday.
One of the most noteworthy, was the jib mast base block pulling straight out of the laminate 😮
On many boats, the mast base blocks are attached to a mast collar and held down by a tie rod. With modern sail- and halyard technology the loads tend to increase, and even on a J/111 we’ve beefed up the hardware to take the loads.
X-yachts have a very clean layout, where the blocks are mounted through single laminate beside the mast collar. This seems to be a weak spot, and I’ve heard similar stories from owners of X-332 and X-40 (below).
It’s easy to fix with a decent backing plate, but could be important to check before cranking that halyard with a new 3Di jib?
Det verkar som J-class Svea är köpt av den svenska trion Filip Engelbert (mycket aktiv med sitt Elvis-team), Niklas Zennström (som precis sjösatt RAN 8, en Carkeek 52) och Hjalmar Winbladh (mest känd för sin Swan 82 IPIXUNA).
Vi hoppas så klart på seriös racing under svensk flagg.
