Del två av Rolex Giraglia är tre dagar med inshore race.

Det kan antingen vara kryss/läns, eller banor på fasta märken, beroende på vad tävlingsledningen bestämmer sig för.

Alla regattor har ju sitt speciella sätt att köra race, så det gäller att ha koll. Speciellt här var att man varje dag vid 11 annonserade banor på VHF. Man hade bra koll på vädret och lyckades ofta få till vettiga kryss- och länsben genom att använda fasta märken på ett bra sätt. Men första dagen så var det många som åkte omkring och ställde frågor till tävlingsledningen på VHF. Ganska underhållande. Framförallt när alla annonseringar skulle göras på franska, italienska och engelska.

Speciellt är också att man kör väldigt stora starter. För oss var det IRC1 med 35 båtar och ORC1 med 16 båtar som gick samtidigt. Dvs 51 båtar med en snittlängd på 45 fot.

Arobas 2 är ett exempel på båtar vi slåss mot. En Botin 52 som vunnit klassen både i Rolex Giraglia, Copa del Rey och Palmavela. Och som vann Rolex Middle Sea Race totalt 2015 då den hette B2.

I klassen fanns också ett antal välkända Ker 46, NMD 43 Albator, Sydney GTS 43, Farr 40 och många andra båtar som placerar sig bra i det franska IRC-mästerskapet.

Här skulle man inte få någonting gratis,

Så här kunde det se ut. Ser ni den lilla J/111:an i lä 😀

Starterna var så klart svåra. Både för att det var många stora båtar, men också för att man hade en otroligt snabb startsekvens. Varningssignalen gick nästan direkt efter att man släppt lämärket, så ville man pinga detta så hann man inte till lovartsänden på linjen!

Ofta var också högerkanten gynnad, både för att sjöbrisen gick höger, men det var också gynnsamt att komma upp under udden på sydsidan av banområdet. Det gjorde att nästan all trafik gick höger efter start och att det blev trång på layline till första märket.

Men vi lyckades hålla oss undan allt för mycket trubbel, och hantera trafiken på ett bra sätt. Men det var tydligt att man fick ge upp en del jämfört med de snabba båtarna som kunde välja väg.

I första racet gjorde vi en bra första kryss (trots mycket trafik), en ok läns där vi länge trodde på ett fortsatt högervrid (som aldrig kom) och så hade vi lite tur att det var bleke inne vi mål. Här kunde vi hinna ifatt en del av de stora båtarna och slutade 4:a!

Helt sjukt.

Fransk lunch på havet. Det är bara rödvinet som saknas.

Dag 2 var det lite jämnare tryck, men det var fortsatt högerkanten som gällde. Det gjorde fördelen för de stora båtarna ännu större.

Den båt som som vi hade bäst fight med var Archambault A40 Vito 2. Mycket duktigt gäng som vunnit den franska IRC-serien för ett par år sedan. Oftast var de före oss vid kryssmärket (de hade det lite lättare att komma loss i starten) men vi seglade sedan om det.

Vi tyckte själva att vi seglade båten riktigt offensivt men det räckte “bara” till en 13:e plats i race 2. Men de andra “mindre” båtarna var bara några platser före.

St Tropez är ju ett väldigt speciellt ställe. Blur ser lite liten ut jämfört med 100′ Wallycento Tango. Maxi-cirkusen seglade på ett eget banområde ute till havs, men det var kul att se dem inne i hamnen.

Många fina båtar.

Hyfsat nöjda efter två dagar på havet. Teamet från vänster: Mattias Bodlund, Fredrik Rydin (mest känd från J/121 Jolene), Wille Eriksson, Jans Allroth, Pelle Pedersen, Michael Wahlroos, Andreas Håkansson och bakom kamperna Peter Gustafsson.

Flera av er känner säkert igen gamla Elliot 52 Ousider som nu fått nya tyska ägare och är omdöpt till Rafael. Av någon anledning var de alltid på samma ställe som vi på linjen.

Bra start I race 3. Stor lucka i lä, och några rejält snabba båtar som hinner undan innan de stör för mycket.

Sista racet bjöd på ännu mer fin segling. Nu seglade vi lite mer offensivt men hade fortsatt svårt att matcha de stora båtarna (så klart). Här droppade vinden också på slutet vilket gjorde att de snabbaste båtarna toppade listan.

Denna gång bara 56 sekunder efter A40 Vito 2. Några dagar till så hade vi tagit dem 😀

Det är också tydligt att det sociala är viktigt. Oavsett om det var i Sanremo, St Tropez eller Genua så var det påkostat och väldigt välorganiserat.

St Tropez är väl lite extra bra för denna typ av arr, men jag har svårt att se att man inte kan skapa samma känsla i Marstrand eller Sandhamn. Om man verkligen ville.

Happy team.

Så klart extra kul att få ta med hela teamet (nästan) upp på scen för att ta emot priset för racet från Sanremo.

Totalt sett var vi mycket nöjda med resultatet. Vi är ju egentligen inte fokuserade på bana, och vi hade fältets minsta båt. Och nivån på motståndet var precis så bra som vi hade hoppats.

Mina erfarenheter från Marstrand Big Boat är att vi vunnit lilla klassen två gånger, men som bäst blivit 5-6 i stora klassen, troppars att vi nog seglat ännu bättre., Så det är väl det pris man betalar för att vara liten båt.

Det var också kul att jämföra tiderna mot J/111 Pappes, där vi i snitt var lite drygt 5% snabbare än dem.

Alla resultat här.