Lärdomar | Silverrudder

Detta är del 6 i serien “Vad lär man sig på 10 år?”

Man lär sig ganska mycket visar det sig. Framför allt om man seglar olika båtar och många olika typer av kappsegling. Och man inser att det går att pusha gränserna ganska mycket hårdare än man trodde.

Inga paralleller i övrigt. Men historiskt är det väl seglare som har struntat i vad som går och inte – och tagit disciplinen till nästa nivå. Paul Cayard seglade Whitbread som det vore en bansegling – idiotiskt då, men idag kör alla (minst) så hårt). Russel Coutts nöjde sig inte med hur man seglat AC historiskt. Och fransmännen har väl i vinter visat att man seglar solo runt jorden nästan lika fort som med full besättning.

Det är väl en av anledningarna till att jag gillar shorthandedsegling – och nu senast solosegling. Att det ger mig en möjlighet att testa var mina gränser går.

Med full besättning hade det inneburit en riktigt seriös satsning vilket hade kostat mycket och tagit tid som jag inte har. Men shorthanded så går det att göra i mindre skala.

Min första, och största, aha-upplevelse var Silverrudder 2014 där jag lyckades vara snabbaste enskrovsbåt runt Fyn i väldigt varierade förhållanden. Hela storyn här.

3 lärdomar

Med rätt setup, rätt attityd och lite träning kan man segla en båt solo riktigt fort.

Tänker man igenom segelsättning, och i vilka vindstyrkor olika segelkonfigurationer funkar, samt förenklar bytena mellan dessa – så kan man segla båten förvånansvärt effektivt. Och precis som vid doublehanded- eller offshore-segling gäller det att inte nöja sig och skylla på förutsättningarna.

Här kommer träningen in. Har man bra koll på sin båt,. så går det relativt snabbt att hitta nya målfarrter och crossovers mellan olika segel. Har man inte det, så kan det ta lite längre tid. Det viktiga är att man kommer ut och lär sig hur båten funkar när man är själv. Och också hur man själv, som den uppenbara flaskhalsen, funkar i olika situationer.

Den största skillnaden handlar om planering och beslutsfattande.

Precis som man behöver längre tid på sig för manövrer när man är två, så är det ännu viktigare när man är själv. Och konsekvenserna när man gör fel blir mycket större. Saker som jag fixar enkelt med full besättning, och som går att fixa på två, kan vara helt omöjliga eller ödelägga ett race när man är själv.

Och det är faktiskt beslutsfattandet som jag tyck,er är läckrast när man är solo. Jag behöver segla båten fort, förbereda byte av gennakern, pricka layline och ha strategin klar för nästa ben, ha koll på navet och andra båtar, packa en gennaker och se till att dricka och äta något för att orka (och fatta bra beslut).

Och jag hinner inte göra allt detta.

Hur prioriterar jag.

Här försöker jag hitta olika system för att prioritera rätt (typ säkerhet-nav-speed-mat-…) och hela tiden gå igenom denna loop. Som så klart kan ändras lite beroende på var man är i racet. Jag försöker också göra en “runbook” där jag listar vilka beslut som måste tas var, och var jag måste skärpa till mig.

Det är här man upptäcker skillnaden mellan att “ta det som det kommer” och ha en plan för hur man skall prioritera olika saker.

Och det är väl här tredje lärdomen kommer in: man orkar mer än vad man tror. Oavsett om det är ett gennakerbyte, ett extra slag på ett skift, eller konstant trim för att nå målfart. Får man vila ett par kvartar så kan man köra banseglingstempo resten av tiden :-)