Förlåt mig!

En av mina käpphästar är att vi behöver större bredd i Svensk kappsegling. Fler som är med bara för att det är kul. Fler som provar på, utan krav på teamkläder och nya segel.

Alla skall vara med.

Alla skall ha kul!

Vi måste uppmuntra de som är nya, för det är bara genom att vara med som man blir bättre (jag har kommit sist i massor av kappseglingar). Och det tar ett par gånger innan man blir biten. Och ju fler vi är, ju roligare är det.

När jag kappseglade med Novan så märkte jag att det ofta blev två läger. De som tyckte att de kappseglade “på riktigt” och vi andra. Och ibland kändes det som vi borde stanna hemma…. “skall ni verkligen vara med med den där” (och sedan höjdes gränsen för mista båt så slapp vi vara med året efter).

Jag vet inte om detta var en svensk grej, för i Norge kändes det mycket lättare. Där tyckte alla att det var kul att man kom till start, oavsett om det var i en Bavaria med rullstor eller en hottad 80-talsbåt.

Jag lovade mig själv att göra vad jag kunde för att få nya seglare att känna sig välkomna, och aldrig titta snett på någon som inte hade samma ambitioner eller prylar som vi hade. Och jag försöker hjälpa de jag kan. Med tips och trix, eller uppmuntrande tillrop. På bloggen och på bryggan.

Men nu till mina två offentliga ursäkter!

Inför Bohusracet, som startade i Uddevalla, så höll jag på att byta försegel vid bryggan. Bredvid låg en 36-fots segelbåt med ett par. Vi började prata och jag förklarade att jag bytte försegel för att vi skulle ut och kappsegla. Tyckte det var kul att berätta mer om racet. Efter en stund förklarar de att de också skall vara med! Jag hade, felaktigt och mycket fördomsfullt, antagit att de inte skulle vara med. Så otroligt pinsamt.

Förlåt mig!!!

Under Hermanö Runt så hade vi en bra fajt med SKI.IT och ett par X-99:or. Norr om Gullholmen skall man runda en grön prick, och då dyker det upp en Hallberg-Rassy 29 framför oss som siktar på samma prick. Smidiga som vi är, förklarar vi för honom att vi kappseglar, så om han ville ge oss lite plats hade det det varit jättesnällt. Formellt skulle vi väl ha, och fick också, plats – men det var inte det som var det pinsamma…

När vi sitter på after-sail på Käringön, så ser vi dem gå i mål som sista båt. Vad fan. De var ju med!? Neeeeeeej… vad har vi gjort!

De är långt efter alla andra, men de har kämpat sig runt banan. Deras insats är långt större än vår… men vi hade, återigen felaktigt och mycket fördomsfullt, antagit att de var ute och cruisade.

Förlåt mig Sven Steen med besättning!!!

Vi behöver fler som dem.

Och färre som skrämmer bort dem.