Homerisk morgon vid Medelhavet

Tidig morgon i Valencia. Solen silar in, svaga fläktar. Dags för drabbning. Snudd på trojanska kriget. Kämparna omgjordar sina länder för att slåss om sköna Helena, antikens förnämsta vandringspris. Seglarhövdingen Henrik Ramsay brukade ju fritt skandera den episka skaldens hexameter när inspirationen infann sig vid Gullkronas stränder. Hur skulle Homeros i sin Iliad ha tolkat dagens stämningar? Osökt infinner sig läget i det första avsnittet av Trojanska kriget, där grekiska anfallaren Akilles flexar sina muskler medan trojanska försvararen Hektor lägger upp försvarstaktiken.

”Långsamt vid gryningen insmög den rosenfingrade Eos,

böljor bastanta snart högresta stävar skall möta.

Skummande havet ren sköljer Valentiums strandvall,

drabbning på havet nu stundar för skeppen de båda.

Tanketryckt Ernest kring schweiziska muren ses vanka,

spanar mot hamnen där jänken sin farkost uppdragit.

Alpmannen putsar sin rustning av skinande kevlar,

spjuten de båda av finaste kolfiber redan är smidda.

Strandbrynet sjuder av Ellisons mannar de flinka,

trebenta skutan där trimmas sitt bästa att giva.

Jesse med blicken smeker sin molnhöga vingmast,

lansen från Oracles smedja som segern skall skänka.

Fjärran från stranden de två skola mötas i blixtrande envig,

treudd från väster med tveudd från bergen skall korsas.

Vem skall vid skymningen svinga sin hjälm som tecken på seger,

vem skall ur askan sig resa för dusten den andra?”

Hefaistos, 2010