Gammal man gör så gått han kan

Dagens strykpojke var seglingsnämndens ordförande, nyazeeländaren Harold Bennett. En liten snubbe i Harry Truman-stil. På presskonferensen högg det församlade mediadrevet in med blottade tänder. Frågorna var formulerade på utsökt artig engelska, men andemeningen var klar:

– Ska inte båtarna tåla dagens vind på 17-18 knop, alla väder, om det inte finns någon vindbegränsning? Om Cup-utmanaren för hundra år sedan klarade av att segla över Atlanten, ska inte moderna nittio fot långa båtar klara några meters vågor? (Svar: ingen aning, jag har inte sett mycket av båtarna hittills).

– Om seglingsnämnden börjar bli grön i nyllet där ute, borde den kanske skaffa ett större startfartyg?

– Har Alinghis klubb Societe Nautique de Geneve för mycket inflytande över seglingsnämndens beslut?

– Är det sant att det ena laget var klart att åka ut och segla idag, medan det andra föredrog att bli i land? (Svar: No comments).

– Hur ofta har det enligt Bennett varit tjänligt seglingsväder på senaste tiden? (Svar: 5 dagar under 3 veckor!).

– Då läget tydligen är bra ännu 10 mil från stranden, kunde man inte segla en 10-milsbana två varv? (Svar: Det snackades visst om den saken vid mötet i Singapore, men jag var inte med om det.)

– Hur blir dagsprogrammet i fortsättningen? (Svar: seglingar varannan dag, fredag-söndag-tisdag, o.s.v.)

Tyvärr blev slutsatsen, att Mr Bennett börjar vara för gammal för sitt jobb. Erfarenhet av America´s Cup har han förvisso, men går alltför mycket i organisationens ledband. Han borde vara självständigare och våga sätta ner foten. Hans jobb är att starta båtarna oberoende av ägarnas förbehåll. I det ursprungliga gåvobrevet ”Deed of Gift” finns inga vindgränser eller våglimiter. Må den bästa besättningen med den starkaste båten vinna.