Chicken of the sea?
Strålande solsken och friska brisar i Valencia. I hamnen, det vill säga. Men 25 sjömil utanför kusten var vinden fladdrig och snurrig. Seglingsnämnden kallade överhuvud inte ut båtarna till start. Alinghi förblev orörd av människohand, mobilkransskötaren lät bli att lyfta ombord storseglet. Klockan 13 blåste nämnden av dagens fruktlösa ansträngningar.
Det verkar vara något grundläggande fel i ekvationen smäckra tävlingsbåtar + ett vintrigt Medelhav = höga krav på banläggandet. Om man en gång har beslutat köra en bana med 20 sjömils ben, ungefär som Lidingö Runt, så måste man acceptera att sportgrenen har bytt karaktär från bankappsegling till skärgårds- eller havskappsegling. I dessa varianter är banan fast, och vinden i Guds fria natur skiftar bäst den vill. Olympisk precision för ett havskör är ungefär som att kräva att Vasaloppet skidas inomhus på parkettgolv.
Nytt försök på fredag. Varför inte torsdag, då besättningarna latat sig färdigt hela onsdagen? Går inte. Någon har yxat till ett alltför strikt regelverk. Tråkigt för staden Valencia, när turister och reporters börjar lämna det sjunkande AC-skeppet.
I väntan på eventuell start under onsdagen satt jag i pressbåten och läste vidare i en thriller av Tom Clancy om atomubåtar. Dessa lågt glidande bjässar har ett motto som passar in för dagen: ”We hide with pride”. Deras ytgående örlogskolleger kallar dem elakt för ”Chicken of the sea”, d.v.s. höns som fegar ur. Osökt kommer dessa deviser i tankarna för rollinnehavarna i onsdagens inställda skådespel. Det enda som rörde sig under dagen var lyxiga motorkryssare som glassade omkring i hamnbassängen. ”All dressed up, with no place to go”.
På pressbåtens bord låg en påkostad AC-broschyr med titeln ”Close Encounters of the Third Kind.” Närkontakt av tredje graden alltså. Vad menas med det? Den enda närkontakten hittills har varit Alinghis gummibåtar som puffat båten 180 grader runt, kanske för att undvika liggsår vid sängkanten… ursäkta, skamfilning mot kajkanten. Tredje graden tycks gälla kontakt med rymdvarelser på astralplanet. ”This is E.T. calling home. Scotty, beam me up. Life on earth is boring.”
Under hela dagen kunde man se Alinghi 5 ligga lojt vid kaj. Inte en joddling så långt örat nådde. Inget livat i holken, det var tji att få höra ett pip. Inte en spak rördes i mobilkranen för att lyfta på storseglet. Det var dött som i en gökklocksfabrik som drabbats av fågelinfluensa. Om ordern hade kommit, hade det säkert tagit en timme att docka ur.
Läget i BMW-lägret vet vi inget om. Båten är sorgfälligt gömd ute i frihamnen, bakom höga staket, som en atomreaktor. BMWs egna gäster berättar att de varit här i tre dagar men inte sett sin båt en enda gång. Maximum security, shades of Guantanamo. Det gäller att inte fucka upp, som Jens Lapidus romanfigurer skulle säga på Kumla-anstalten.
Man frågar sig med fog vad som är vitsen med att satsa ett hundratal miljoner på en båttyp som inte tycks klara av att segla i lätta fläktar, inte heller i sjögång, eller i varierande vindar. Varför satsa ytterligare 150 000 dollar på laserdrivna dopplerstyrda vindsökarinstrumentet ”Racer’s Edge”, om man bara släpps ut på banan när vinden är stabil? Det frågtes blott, det gavs ej svar, som Runeberg skaldade om Sveaborgs kapitulation.