Bermuda 1-2 är ett cool race som man borde segla nån gång? 635′ solo från Newport till Bermuda, och sedan doublehanded hem igen. Tyvärr fick Jonathan Green i sin J/111 Eagles Dare bryta då man körde av rodret (analys pågår).
Extra kul då vi under vintern bytt tips om hur man bäst ställer in sin NKE Autopilot…
Ker 51 Varuna har ju varit en av de absolut coolaste race-båtarna under senaste år. Allt är helt svart och gänget verkar verkar verkligen pusha båten så hårt det går. I januari såldes båten till Piet Vroon och heter numera Tonnerre 4 (Tonnerre 3 var ju en Ker 46).
Och den nya Varuna blir inte att leka med. Canting keel, daggerboards, massor av segelyta och 4 meter peke borgar för farter över 30 knop. Och färgen blir lika glad som tidigare: svart!
Premiär på Fastnet i augusti.
Så här såg det ut när man vann Round Britain and Ireland:
http://vimeo.com/103850003
New Ker 56 “Varuna” with canting keel
After the successful 51-footer, new top speeds can be expected.
For the past 15 years, the name has usually appeared well near the top of ocean racing results lists around the world. The “Varuna”, owned by Jens Kellinghusen from Hamburg has been associated for as long as we can remember with the glorious times of German Admiral’s Cup boats in the eighties and nineties. And, on the 21st of July, its skipper’s 68th birthday, a new one will be christened – even faster and even more extreme than its predecessors. The high-tech carbon racing yacht, a Ker 56 with canting keel and dagger boards, twin rudders and retractable propeller, has hitherto been under construction at Kiel’s KNIERIM boatyard, a member of the DEUTSCHE YACHTEN – Superyachts Germany working group.
Even at first glance, the unfinished, coal-black hull of the boat makes an unmistakably bold statement in the shipyard on the Kiel Canal: Born to be wild! With a length of 17 meters, a good five feet longer than the earlier, already uncompromising Ker 50 “Varuna”, her turbo engine is mounted underneath. The hydraulically driven canting keel, movable to both sides through an angle of up to 40 degrees, the mass of which will make up a large portion of the boat’s all-up weight of 7.6 tons, with a draught of 4.07 meters, increases the potential top speed to well over 30 knots.
“At top speeds, the needle will be even nearer to going off the scale”, says boat captain Tim Daase, who is a member of the permanent crew of 12 to 14, which caused furors on the international stage last season by winning the prestigious Round Britain and Ireland Race. And this has awakened an appetite for more. Offers to buy the winning yacht swayed Kellinghusen to order yet another new build from his successful shipyard in November 2014. “Satisfied customers are good for us, repeat customers are the best of all”, are the sentiments of directors Gunnar Knierim and Steffen Müller, whose business has again worked flat out to seal its unparalleled reputation in the boat builder’s art.
All of the moulded components for the hull from the bulkheads and structural parts up to the deck and the fittings were first machined in one of KNIERIM Tooling’s three five-axis milling machines, accurate to one tenth of a millimeter. The “baked” carbon fibre prepreg mats, with Nomex honeycomb cores, are state of the art composite technology. “Only in the area of the bow have we used a foam core”, reveals Daase, who has certainly found his vocation on the open sea, “so that the hard impacts on the waves are absorbed better.”
This shows beyond doubt the conditions to which the new “Varuna” will again be exposed. After the sea trials on the Baltic Sea are completed, her baptism of fire will be the legendary Rolex Fastnet race. The ocean racing classic over 608 nautical miles, now approaching its 90th birthday, starts in the south of England in the middle of August, with some 350 yachts taking part. If the race is a success, the owner is already targeting the equivalent race in the southern hemisphere in Australia at the end of the year – the Rolex Sydney to Hobart race, where Kellinghusen celebrated a class win in 2013 in the IRC-1 category.
The new build has benefitted from the experiences and successes gained from winning the German Offshore Award for the best ocean racing team twice in a row. Accordingly, a simpler deck layout has been adopted this time round. Hardly any halyards or control lines still run under the deck and this undoubtedly makes for faster repairs or replacements. Jib tracks have also given way to pad eyes. “This also follows the principle of minimizing the number of holes in the deck”, explains Daase, as the crew is expecting a lot of water on the deck given the prevailing conditions. “We should at least keep it as dry as possible below deck.” For the crew, he has, however, also ordered 14 new, virtually waterproof drytops…
They will be grateful for both when they go off watch. Because, in the cockpit they will again be trimming the sheets of the sails by hand, using the grinders on the winches. Hydraulics, operated by pressing a button and which are in any case available for the canting keel, are only for other trimming gear, such as the cunningham and outhaul, as well as the boom vang. The “Hall Spars” mast that stands 25.50 meters tall (above sea level) is this time secured with “Carbolink” carbon rigging. Most recently, the Swiss company fitted all foiling AC72 catamarans in the 35th Americas Cup and met the demand from all sides for the use of leading edge technologies.
Because of the higher overall boat speeds and the resulting stronger apparent wind, all sails have been cut to be comparatively flat in profile. The A2 kite, with an area of 333 square meters on a four-meter bowsprit (from the forestay) is the largest of all. Most headsails are furled, in other words not merely the Code Zero, measuring 161 square meters, and are furled in the luff. For the statisticians: The sail area upwind is a good 200 square meters, not including the 121 square meter mainsail and the 81.5 square meter genoa.
Externally, the new “Varuna” should again be easily recognizable, as it remains true to its carbon fibre countenance both inside and outside with its matt flint black metallic finish by “Alexseal” and the colorful pennants of the Norddeutscher Regatta Verein and the Alster Pirates (both sailing clubs from Hamburg) on the 4.95 meter wide hull. Below decks, however, not only the large box for the canting keel suspension and system make clear what has been shoehorned into the Ker 56. A host of frame assemblies and stringers testifies to the much higher loads that have to be absorbed at top speeds of more than 30 knots through the waves.
“Celebration” for KNIERIM’s boat builders: The “marriage” in which the deck of the Ker 56 “Varuna” was set onto the hull.
Routine precision work in the KNIERIM shipyard, yet constantly exciting: Centimeter by centimeter, the deck is lowered on to the hull and again matched exactly to the “Varuna”.
The sandwich design of the “Varuna” hull consists of a millimeter-thin carbon fibre prepreg, 30 millimeter Nomex honeycomb (paper) as core and a 1.5 mm carbon outer layer.
The smooth, minimalist deck (female moulded) of the Ker 56 no longer requires fairing. The only finish needed is primer and paint.
The diagonal cross members – already clear varnished and therefore in blue protective film – help to improve the rigidity of the racing yacht between hull and deck.
Man kan tycka vad man vill om DH, men snabba båtar uppskattas inte. Tunga X-yackts är normen, och allt som är lätt eller har stora gennakers på peke straffas hårt. J/111 skall i något läge vara snabbare än X-50 :-)
Fast nu verkar skånska T-780 ta priset då systemet inte ens klarar av att hantera båten (tipstack till Öresund Regatta):
Det visar sig att vår förhoppning att genomföra samtliga kappseglingar som ingår i Öresundskuppen grusas. Båten får inget mätbrev i DH under 2015 p.g.a. något beräkningstekniskt problem, för stor segelyta (i förhållande till längd eller vikt, förmodar vi) är tydligen orsaken. Vi kommer i vart fall att genomföra samtliga svenska seglingar som ju seglas i SRS, men vi kommer inte att kunna detaga på de danska seglingarna. Tråkigt för oss, och förmodligen inte speciellt främjande för segelsporten att moderna sportbåtar tydligen inte kan mätas in i Danmark.
Fast det inte en tid när Danskarna ledde utvecklingen och Banner 23 förbjöds att segla LYS. Nu verkar rollerna vara omvända.
Superkul att tjejerna på SCA fick till det. Stort grattis till alla i projektet: Foto: Rick Tomlinson.
Tidigt på torsdagsmorgonen betalade sig drygt två års hårt arbete för svenska Team SCA:s tjejbåt då de vann etapp åtta av Volvo Ocean Race efter 3,5 dygns stentuff kappsegling från Lissabon till franska Lorient.
– Det här är belöningen för allt vårt hårda arbete. Vi har haft ett berg att bestiga, men nu är vi äntligen här, säger skepparen Sam Davies.
Den 647 nautiska mil (1200 km) långa etappen innehöll allt – från mycket lätta vindar vid starten till en brutal kryss över Biscayabukten i vindar upp mot 20 m/s och vågor på åtta meter. Flera i besättningen däckades av sjuksjuka.
– Det känns fantastiskt att vi lyckades behålla ledningen under de tuffa förhållanden vi hade på Biscaya. Men jag är stolt över hur vi hanterade de ganska så våldsamma 36 timmarna det tog oss över bukten. Skulle jag bara få välja en etapp att vinna så är det den här, säger skepparen Sam Davies som bor i närheten av etappmålet i Lorient.
Team SCA tog snabbt ledningen efter den tekniska lättvindsseglingen utanför Portugals kust och när de väl tagit ”pole position” släppte de aldrig greppet. De valde en något västligare kurs innan de kom till Biscayabukten och det var ett vinnande drag.
Team SCA startade Volvo Ocean Race i Alicante i oktober med den minst erfarna besättningen. De flesta ombord hade ingen större erfarenhet av lång havskappsegling och det var tolv år sedan det senast fanns en tjejbåt i tävlingen. Etapp efter etapp har de kommit allt närmare och på kappseglingen över Atlanten var de endast fyra timmar efter vinnande båt. Men de var ändå sist – och några ”experter” började tvivla. Men besättningen själv tvivlade aldrig.
– Vi vet vad vi kan. Vi hade siktet inställt på en pallplats – och det här är ju bästa platsen på prispallen, säger Sam Davies.
Nu väntar några dagars vila och förberedelser innan sista etappen startar från Lorient på tisdag 16 juni. Efter ett kort stopp i Haag är det målgång för etapp nio och hela Volvo Ocean Race 2014-2015 i Göteborg 21-22 juni.
Lite info – vet fortfarande inte hur många som kommer men vi kör i alla fall.
Vid vind över 15 meter går vi inte.
Vi är vid klubbhuset i GKSS 20.00 på torsdag kväll och går igenom banan etc. med dom som kommer dit. Om ni vill gå direkt till start på fredag morgon så ser banan och reglerna ut så här:
Start kl 07.00 den 12/6 mellan farledsmärkena nr 32 och 33 utanför Älvsborgs fästning.
Ut mot väster i norra farleden in till Göteborg.
Banbegränsning/rundningar:
-Mårsholmsbådan om babord
-Buskärs Knöte om styrbord
-Trubaduren om styrbord
-Skagens Rev nordmärke om styrbord
-Position N 58.40.00 E 10.00.00 om styrbord
Mål vid passage av Strandverket i Marstrand. Distansen är ca 170 distans.
Detta är en träningssegling som ej genomförs av något segelssällskap utan på egen risk. Kappseglingsregler gäller ej utan vanliga sjöväjningsregler. Vi håller VHF kontakt på kanal 16 och 72 och informerar varandra om något händer eller bara stämmer av. Var och en noterar tiden när man går i mål, så sammanställer vi efterhand hur det ser ut med omräknad tid.
Det snackas ju en del om att det är svårt att locka seglare till regattorna?
Och efter att ha kollat in två av de absolut viktigaste regattorna för två av våra stora klubbar, Marstrandsregattan och Sandhamn Open, kan jag komma med följande bra tips:
1. Öppna anmälan. Det är två veckor till midsommar när Sverige stänger. Och jag är ganska säker på att de flesta team redan nu vet vad man skall göra 22-25 juli. Att Marstrandsregattan saknar inbjudan och möjlighet att anmäla sig, kan göra det svårt att locka deltagare? Vill man skapa en nystart för regattan, så är det ännu mer angeläget att pusha den bättre. Till exempel genom att uppdatera Facebooksidan (senaste inlägg 2013).
2. Publicera startlista och resultat. Det kanske bara är jag, men jag tycker att det är rimligt att man lägger ut de dokument man har på hemsidan. I första hand som en service till de som seglar, men också andra nyfikna. Sandhamn Open kör ju Sailwave, och det tar ingen extra tid att lägga upp en länk. I en tid näre alla har internet i telefonen så kan man inte skylla på att man inte har internet på race office!
Det är nu söndag eftermiddag, och ingen har en aning om hur det går…
Sedan vet jag inte varför man har Facebook om man inte tänker använda det vid sina arrangemang? Att arra kappsegling handlar inte bara om att lägga bojar.
Visst, det kanske är gnälligt, men detta är basala saker som seglarna uppskattar. Jag kan förstå om en liten klubb ute i skärgården har det svårt, men nu pratar vi om stora klubbar som både har, och tar in, duktiga funktionärer. Då borde detta kunna funka?