Nu har vi fått en rapport från Peter Backe på Full Metal Jacket. Vi har ju haft lite bilder och officiella rapporter från Rolex China Sea Race, men det här är ju “The real deal”:

Förra Torsdagen började vi med att köra ett träningspass utanför Hong Kong. Detta var första gången jag seglat med FMJ sen Kings Cup. Båten har varit på varv i Malasia för att göra ändringar på kölen och kom inte upp hit förän två veckor innan start. Sen dess har det jobbats febrilt för att sätta ihop köl, mast och göra den redo för offshore.

Det var en otrolig skillnad på hur båten ufförde sig. Det kändes som en helt ny båt. Vi hade Sherly Robertson från CNN mainsail med oss ute för att dokumentera träningspasset. I lätta vindar gjorde vi upp mot en 10 knop med code 0. Eftersom många var nya i besättningen så var det en bra dag på vattnet för att bekanta sig med varandra och den nya båten.

Torsdagen klockan tio minuter över tolv gick starten för Rolex China Sea race. Starten gick mitt i centrum med en kryss i byiga vindar på upp mot 12 m/s ut längs med Victoria harbour. Det var otroligt kul med så pass tight racing med helikopter och kamera båtar runt omkring oss.

En timme senare var vi ute på öppet hav. Vi hade legat i täten när vi seglade ut, men så fort det blev en öppen bog så lämnade de större båtarna oss. Vi fick en relativt jobbigt första dygn med stora vågor och vindar på 10 m/s. Vår navigatör George Hendy hade planerat vår rutt för att komma ner runt 40 nm syd om rumbline. Detta för att minska risken att fasta i de ökända vindhålen mot slutet av racet. Första dygnet gjorde vi 230 nm och de första 350 nm gick relativt enkelt. Det var en lång babordsbog med ca 90 grader TWD. Vi skiftade mellan code 0, fock och JT allt efter vindstyrka.

Under eftermiddagen på dag två så hände det vi försökt unvika. Vi fastnade i ett vindhål. Efter att försökt segla på mkt lite vind i en timme, tog vi beslutet att ta ner storen och endast ha staysail uppe. Vi passade på att slappna av lite och vi kunde dyka ner och kontrollera att vi inte hade något som fastnat på kölen och rodret. Delar av besättningen passade då öven på att göra sina toalett besök eftersom toaletten ombord ej fick användas (tror aldrig den har använts).

Efter 3-4 timmar i stiltje började den sydliga vinden att fylla in. Vi kom snabbt upp i tre knop och ökade gradvis. Vi kunde hissa gennaker och var äntligen påväg igen. Som vi hade beräknat vred vinden äver mot väst och vidare upp mot nord så vi gippade helt enkelt och hade kurs rakt mot Subic bay. Efter att inte sett en enda båt sen vi lämnade Hong Kong så såg vi en stor vit gennaker på horisonten. kikaren kom fram och vi började gissa hej vilt. Tillslut kom vi fram till att det var TP52an Ffreefire. Vi var nöjda eftersom de enligt handikapp var tvugna att gå i mål flera timmar före oss för att komma före. Några timmar senare såg vi en båt på horisonten bakom oss. Vi trodde länge att det var den andra TP52an Strewth men efter några timmar insåg vi att det måste vara Sydney 46an.

Med gennaker uppe närmade vi oss snabbt sista udden in mot Subic bay. Det så bra ut med vindar upp mot 15 knop räknade vi med 5-10 minuters segling runt udden för att nå mål. När vi väl kom runt så var det absolut bleke. Vi skickade upp fördäckarn i masten för att leta oss igenom det lilla som fanns. Några timmar tidigare så hade vi mötts av ett kameraflyg, så vi visste att vi låg bra till. Nu hade vi även en kamera båt bredvid oss och det var otroligt frustrerande att tappa allt tryck när det var så nära målgång. VI tog ner gennakern, seglade på fock. Vi hade inget tryck alls och ändrade snabbt till staysail. Detta för att det är ett väldigt lätt segel som fyller av minsta vindpust. Efter mkt tålamod i otroligt låga hastigheter så närmade vi oss slutligen mål. Nu såg vi även Sydney 46an runda udden. De hade tagit in ett stort avstånd när vi legat still och guppat. Vinden fyllde in väldigt snabbt från land och vi tog oss i mål strax därefter. Vi möttes av kall öl av vårat team som ska segla presidents cup några dagar senare. Vi var mkt nöjda och visste att vi gjort ett bra race. Solen gick precis ner på söndag kväll när vi la till vid bryggan. Båten var otroligt bra och en härlig kännsla att vara tillbaks på land igen. Vi förstod snabbt att avståndet till våran konkurrent bakom inte var stort nog och att de gjort ett ännu bättre race än oss. Visst var vi där för att vinna, men var ändå nöjda med vår prestation.

Vi möttes också av beskedet att Strewth, den ena TP52an hade tappat kölen, men att allt gått bra och de var påväg hem till Hong Kong. En stor lättnad att allt gått bra då vi känner många i besättningen och det lika väl kunde slutat med att båten kapsejsat.

Efter några DRC tog vi oss till hotellet för en snabb dusch. Min taxi till flygplatsen gick tidigt dagen efter vid sextiden så jag såg till att ingen tid var försummad och hade en bra helkväll med gänget.

Tyvärr var jag tvungen att åka hem för att jobba. Båten kommer nu segla presidents cup med start idag (Onsdag). Jag ser fram emot att följa resultatet och tror de har stora chanser att göra bra ifrån sig. De ska bli kul att se hur båten står sig mot Quantum, DK46, som varit ett riktmärke för oss.

Jag hoppas du har tillgång till CNN och kan se racet mer i detalj under nästa avsnitt av mainsail som kommer sändas om ca 3 veckor.

När jag kom tillbaka så tog jag en sväng ner om klubben för att tilla till Strewth. Den stod på land utan köl. Där fanns helt enkelt inget kvar, avsliten från botten. Pratade med några i besättningen och var otroligt imponerad hur väl de skött situationen. Det visar hur viktigt det är att vara förberädd för det mest otänkbara när man gör offshore segling.