Även om man inte är på havet, så är det kul att vara i Sydney samtidigt som Sydney Hobart. Hur man följer racet på TV och i tidningar ger onekligen lite perspektiv på debatten vi har hemma.

Hemma finns det många som vill förenkla seglingen för att den skall bli enklare att förstå för media och publik. Här anstränger man sig för att förklara vad som händer, hur fungerar handikapp- och kappseglingsreglerna. Det känns nästan som man använder komplexiteteten för att skapa nyheter med olika infallsvinklar. Att Loki måste vänta 1 dygn för att vara säker på sin vinst är en bra story i sig.

Och när snabbaste båt måste koras efter protestförhandling (för andra året i rad) så är det inte dåligt ur ett mediaperspektiv. Det blir bra stories om dramat i Hobart, frustrationen hos besättningen, borde reglerna ändras och om man kan effektivisera protestförfarandet. Och detta blir artiklar i morgonpressen och inslag på TV.

Bakgrunden var att en nyhetshelikopter från ABC ville intervjua Investec Loyal och Michael Coxon fick ta samtalet. Efter intervjun frågade han om vilket storsegel konkurrenterna på Wild Oats hade haft uppe dagen innan. Tävlingsledningen protesterade, då man tyckte att det luktade hjälp utifrån. Juryn ansåg dock inte att man ställt frågan för att skaffa sig en fördel, utan Coxon hade frågat i egenskap av VD på North Sails, då ha ville veta att Wild Oats nya 3Di-stor hade klarat det dåliga vädret.

Man lägger också mycket mer krut på de personliga historierna. Yngsta besättningen med Jessica Watson, äldsta deltagaren, flest race, kändisar ombord och hur länge Lokis ägare har fightats för att till sist kunna ta hem Tattersall’s Cup och vinsten på korrigerad tid. Och inga torra notiser utan rejäl artiklar och personliga intervjuer.

Sedan kan man notera att man kör IRC, ORCi, PHS och entyp (någon annan kanske orkar göra en analys av de båtar som körde double-scoring). Och det är väl så här situationen ser ut på många ställen på jordklotet.